Digitalsignal...

Att Sverige har gått över till digitalTV är ett välkänt faktum som väl knappast undgått någon. För mig har övergången gått tämligen smidigt. Jag har aldrig behövt sätta mig in i boxar och nya fjärrkontroller. Nej, jag har faktiskt inte ens behövt vara i närheten av en digitalbox. Det har huset skött alldeles på egen hand.

Allt sedan oktober månad har min mor däremot fått brottas med de digitala signalerna. Något som vid flera tillfällen fått henne att stånga pannan blodig. Eftersom jag ser mig som relativt tekniskt bevandrad har jag i svaga stunder tänkt; hur svårt kan det vara att lära sig den nya digitala tekniken så länge man kan läsa sig till hur man ska hantera den? Detta var emellertid något som jag fick äta upp i ett nafs när det var dags att besöka mamma i juletid.

Fyra fjärrkontroller på bordet. Varje manöver måste ske enligt bestämda mönster. Den ena fjärrkontrollen byter kanal, en annan reglerar volymen. Jag blir nästan lite rädd för kontrollerna som ligger där och blänger på mig från TV-bordet. Trycker jag fel kanske både TV och box exploderar och gör slut på varje uns av julefrid och gran. Därför sitter jag kvar och tittar på Uutiset trots att jag inte begriper ett ord av vad som sägs. Jag vågar helt enkelt inte byta kanal. Jag känner mig lika främmande inför den nya digitalTV-tekniken, som mormor är när man nämner Internet.

Full av beundran ser jag mamma hantera fjärkontrollerna som om hon aldrig gjort annat. Som ett fullblodsproffs har hon lärt sig att växla mellan de olika knapparna i ett rasande tempo.
Här har jag mött min överkvinna. Jag erkänner mig besegrad och ber till Gud att jag aldrig behöver släppa en digitalbox över tröskeln till mitt hem.

Jill styr upp...

I hela mitt liv har jag levt med föreställningen att jag har ett hyfsat lokalsinne. På senare tid har jag dock förstått att verkligheten är en helt annan. Numera står det helt klart att mitt lokalsinne knappast kan bedömas vara bättre än en Pärlhönas. Förmodligen är det helt orättvist att dra alla Pärlhönor över en kam, men nu är det redan gjort.

Jag tillhör den skara människor som inte känner igen sig. Som måste åka samma sträcka minst en handfull gånger för att överhuvudtaget ha en rimlig chans att hitta utan karta. Den skara människor som inte har en aning om från vilket håll jag kom efter en kort avstickare i en butik.

För en tid sedan började jag ett arbete där bilkörning ingick som en naturlig del. Bilkörningen var ju en baggis men framförandet av fordonet till rätt plats en helt annan femma. Jag ska inte på något sätt prata bort mitt dåliga lokalsinne, men det faktum att jag varken är född eller uppvuxen i Stockholm gjorde inte vardagen lättare för mig.
Jag kan utan att överdriva påstå att första veckan på jobbet präglades av ont i magen, klump i halsen och ständiga avstickare till diverse bensinstationer för att fråga om vägen. Vissa dagar besöktes ett flertal stationer innan jag svettig av stress nådde målet.
Så här i efterhand förstår jag ju att det var en ren slump att jag faktiskt hann fram till rätt plats i tid. En ren slump.

Efter en vecka på jobbet insåg jag att jag hade två alternativ att välja på. Att säga tack och hej till jobbet, eller att skaffa en GPS. Valet föll på Jill, denna ljuva röst som talar till mig från en liten display vid vindrutan. Hennes röst är så len när hon berättar att jag ska svänga höger i rondellen. Hon styrde upp min vardag och lade sig som en mjuk filt över all magkatarr.
Det finns en del som säger att jag aldrig lär mig att hitta på egen hand om jag alltid litar på Jill. Sådant rinner av mig som vatten på en gås.
Utan Jill är jag sårbar på vägarna.
Jill vill mig väl.
Jill är min livskamrat.

God Jul Jill!

Det räcker nu Posten!

Vad hände med Posten Sverige?
Jag har ju tidigare uttryckt min välvilja till detta tappra folk som möter dagarna i tidig gryning i ur och skur…
Men nu är det slut på vänligheten. Mått och sans.
Hur kan det vara möjligt att tappa greppet så fullständigt Posten?
Snart kan jag numret till postens paketefterlysning i huvudet. Drömmer om kollinummer och ojar mig för att paketen inte kommer mig tillhanda.

För ett tag sedan väntade jag på att en portättfond skulle dyka upp i min närhet. Jag ringde Poståkeriet och efterlyste.
- Den låg i Jönköping förut, sa de. Sedan inte ett spår.
Jag väntade och väntade och aldrig dök den upp.
Men så en dag ringde telefonen.

(Borlängedialekt)
- Ja hej det var från Posten i Borlänge. Vi tror att vi har något som är ditt här.
- Jaha…
- Det är någon form av rulle med tyg på. Den är svart och i mitten är det som en måne, är det din?
- Ja det låter likt något som är mitt.
- Ja vad fint, då skickar vi den till dig nu då.

Vad hände? Varför hamnade den där? Borlänge låter ju inte ens likt Årsta. Än mindre ligger det i närheten.

Häromdagen skickades ett nytt paket till mig. Dagarna gick. Ingen avi i sikte.

- Ja hej jag har följande kollinummer och undrar var mitt paket tagit vägen?
- Då ska vi se…jag kan bara se att det är skickat den 27 augusti.
- Ja och idag är det den tredje. Kan du se var paketet ligger?
- Det går inte att se det tyvärr.
- Men…mitt paket då?
- Var det något viktigt i det?

Är det så Posten prioriterar sina paket? Efter viktighet?
Och hur viktig måste man vara för att få sitt paket överhuvudtaget?

Postens tappra fana har för alltid plockats ner.

Postmannen cyklar alltid två mil...

Läste om en sommarvikarie på CityMail som helt sonika tröttnade på brevbäraryrket och slängde in en hel bunt med post i en buske.

Brevbärare är annars ett flitigt släkte. De cyklar långt, springer i trappor, lyfter tungt och går upp tidigt. De flesta jag känner, inklusive jag själv, har något sommarlov tagit sig an traktens brev och vykort. Jag minns hur det var. Med ögonlocken hängandes i knävecken intog jag mitt bås klockan sex. Sorterade för glatta livet med P4 på radion i bakgrunden. Jämna nummer, ojämna nummer, gata för gata. Sedan buntades posten ihop med spännband och en hög trillade rakt ner i postväskan på cykeln och resten forslades ut till strategiskt utplacerade postskåp i villaområden.

Min postrunda var ungefär två mil lång. Jag har aldrig haft så biffiga benmuskler som den sommaren. För det mesta var det ändå ett ganska skönt sommarjobb. Jag fick motion, röra mig utomhus och sluta förhållandevis tidigt på dagen, beroende på hur snabbt man trampade sin cykel.
De dagar då regnet strilade över ansiktet och vinden piskade min postväska tillhörde däremot de sämre dagarna. Till dem räknas också dagen då IKEA-katalogen kom. Att dela ut IKEA-katalogen till alla hushåll på en två mil lång cykeltur borde kunna jämföras med äventyraren Göran Kropps prestation att cykla ner til Mount Everest, klättra upp på toppen och sedan cykla hem igen. Åtminstone kändes det fullt jämförbart. De dagarna hatade jag Ingvar Kamprad. Men allt är förlåtet nu.
Med olust minns jag också Kalle Ankatidningarnas små menlösa leksaker som skickades med tidningen. Dessa leksaker som gjorde det omöjligt att få till en helt vanlig hög av den sorterade posten. Tillika de leksaker som gjorde att högen kollapsade när man drog åt spännbandet och man fick börja om från ruta ett igen. Måhända ett nybörjarfel, men ändå.

Det var under dessa dagar med IKEA-kataloger och spöregn i smakfull blandning, som man mycket väl kunde ha tänkt sig att slänga in en hel hög med post i en buske. Men när man som jag skämdes resten av sommaren av att ha lagt fel post två lådor, stannar rebelliska infall bara kvar i fantasin.

En turkos skrivbordslampa...

Att gå på loppmarknad i Skåne är ungefär som julruschen på NK i Stockholm.
Folk kommer från när och fjärran och samhällen som annars bara befolkas av några tusen berikas till det dubbla. Det köas utanför grindarna och när startskottet går springer folk omkull varandra i sin strävan att hitta just sitt loppisfynd. Regnet öser ner, men inget kan hindra någon som verkligen har bestämt sig.

Om du aldrig upplevt en loppis i Skåne kan jag å det varmaste rekommendera detta skådespel.
Vuxna män och kvinnor tävlar springandes med håret som en flagga om att nappa åt sig de bästa sakerna. En femma för en mugg, en tia för några tallrikar och en tjuga för en turkos skrivbordslampa.
Populärast i år var utan tvekan gräsklipparna. En skock män samlades omedelbart i ring runt dem och började provdra i startsnöret. Själv tänker jag att det finns en anledning till att gräsklipparen hamnade på loppis.
I ösregnet finns även en elektronikavdelning. Stora, bulliga TV-apparater står uppställda med regnet strilandes på glasrutan. Att köpa en TV i regnet och tro att den ska fungera är väl ungefär som att hoppa från tian på Eriksdalsbadet med en solstickan brinnandes i handen och tro att den fortfarande ska brinna fint när man kravlat sig upp på bassängkanten.

Men det viktigaste är kanske inte att allt ska fungera, utan att man får tillfälle att nappa åt sig något mitt framför ögonen på grannen som spetsat in sig på samma sak.
Att få tillfälle att använda lite internationellt köpbeteende på hemmaplan. Bjuda för lågt och pruta, sedan rata med snöprig min om det blir för dyrt. Få leva ut bazar-varelsen inom sig, den varelse som alla bär på djupt där inne. Skillnaden är bara att de som trängs på NK i julruschen inte vill låtsas om att den finns.

Fett med lyx...

- En Vesuvio tack.
- Det blir 52 kr.

Ja så kan det låta när man tappat sin karaktär och kliver in på en pizzeria någonstans i Sverige. Man blir nästan lite sur om pizzan kostar över 60 kronorsstrecket. Inte nog med att man förlorat sin karaktär, det är dyrt också.

Då har man ännu inte stött på superlyxpizzan som fanns på plats i Båstad under tennisveckan. Kobebiff, hummer, anklever och vit albatryffel på ordinär pizzabotten, 25 000 kr varken mer eller mindre, jo jag tackar ja.
I två dagar stod pizzabagaren Sacha Rajkovic på plats för att locka stekare att falla för frestelsen.
Men varken stekare eller infödda Båstadsbor nappade. Folk vallfärdade till Pepes Bodega strax bredvid men ingen ville sätta tänderna i 25 000 kr pizzan.
- Jag förstår inte varför det inte var någon som köpte den, säger han.

Vad har man för syn på dessa människor som vallfärdar till Bjärehalvön för att konsumera litervis med champagne och extra strong frisyrgelé till håret? Vad är det för folk som åker till Båstad under tennisveckan egentligen? Och framförallt, hur mycket överensstämmer synen på dem med verkligheten? Är det människor som peakade i högstadiet och som vuxna gör de sig intressanta med en burk hårgelé och bubbelvatten? Kan det verkligen vara så?

Ett stort öra på en krogtoalett hörde följande konversation utspelas;
- Var du i Båstad någonting under veckan?
- Ja alltså det var ju helt fantastiskt! Det var den roligaste veckan jag har haft i hela mitt liv. Det var sjukt sköna fester...och Ulf Ekberg var ju där också.

Kanske hade pizzabagaren ändå rätt i att det var konstigt att ingen av dem köpte pizzan. Ulf Ekberg kunde väl åtminstone köpt den, om inte annat för att få lite publicitet så här på gamla dar.

sniglar som mördar...

Läste med förfäran om de sk mördarsniglarna i landsortstidningen på besök i Skåne. Sniglarna kallas mördare för att det går bärsärkargång och äter allt de kommer över i varenda villaträdgård.
Ja, jag förfärades inte över sniglarna utan av villaägarnas fantasifulla grymhet i sätten att ta kål på nämnda djur.

I rubriken berättar en kvinna som i triumf att hon dödat 31 674 st sniglar sedan 16 mars. Den första var jobbig att klippa i sär, säger hon, men med tiden har hon blommat ut till en fullfjädrad bödel i sin egen trädgård. Hennes favoritvapen är en snigeldödare med rakbladsspets.

Läsarna har också fått skicka in sina bästa tips i sin strävan att bli av med de slemmiga små gynnarna.
Under signaturen "Saltaren" får vi veta att bästa tipset är att hälla salt på dem tills de blir en blöt fläck. Med nackhåren stående rakt ut läser jag vidare om en annan saltmetod. En grop grävs och fylls med salt, snigelstackarna puttas över kanten och när de, och nu citerar jag: "smält färdigt till jello och stelnat av solen dagen efter, så lägger man på jordlocket igen."
Vid det här laget är jag ytterst tveksam om jag överhuvudtaget ska fortsätta läsa. I ren förskräckelse fortsätter jag ändå att läsa om signaturen "den grymme" som lägger ett hundratal sniglar i en påse och låter dem kvävas till döds.

I artikeln diskuterar signaturerna också det befängda i att fundera över huruvida sniglarna har känslor eller ej.
En annan befängd tanke som tycks mig rätt rimlig är att påstå att den villaägare som gjorde ett hål i marken och lät sniglarna lösas upp till jello, har känslor.

Visst kan jag med lätthet sätta mig in i hur det vore att få hela sin odling i trädgården förstörd, men att kalla sniglarna mördare känns väl lite som att kacka i eget bo?

Det månlösa Grekland

Det finns saker man lär sig redan i förskolan. Som att himlen rymmer en styck sol och en styck måne. Såvida inte himlen täcks av moln ser man solen på dagen och månen på natten. Är sommarstugan belägen väldigt långt norr ut bländar solstrålarna både dig och månen även på nattkröken.
Det är vad jag har lärt mig. Det är lika med sanningen.

Solen är gul och månen är vit. Solen är varm och månen är kyligare.
Så står det skrivet. Det är min sanning.

Ingen lärde någonsin mig att Grekland saknar måne.
De har en sjuhelvetes sol som steker på sommaren. Tzatziki som kan döda vilken fluga som helst. Fetaostar i långa rader. Ett avloppssystem smalt som en blyertspenna. Men ingen måne.

Var är månen i Grekland?
Har du någonsin sett den? Himlen är svart som en säck och har stjärnor i miljoner som tittar tillbaka på dig. Men mångubben är borta.
Kanske har han tröttnat på att lysa på alla de turister som bara gapar efter solen? Kanske är han en orutinerad solbadare med blåsor över hela kroppen och frossa under täcket, som helt enkelt glömde att stiga upp lagom till solnedgången? Kanske har han skrumpnat ihop under Ted Gärdestad som suttit på honom sedan sjuttiotalet?

Grekland saknar måne.
Jag saknade den.

Jag mötte toaborsten vid byrån

Naturkatastrofer var länge ett ord som inte riktigt rimmade med Sverige.
Naturkatastrof, sug på ordet. Katastrof i naturen. Det är inte småpotatis.

Sommaren 1998 var första gången jag kom i närkontakt med vad man väl ändå får kalla en naturkatastrof. Det slutade aldrig regna. På ett dygn föll det 126 mm och enligt de lärde ska det vara mer än normal månadsnederbörd. Inte konstigt att det blev katastrof i naturen.

På mindre än en timma fylldes hela föräldrarhemmets källare i Skåne med vatten upp till knäna. Det började med lite bubbelljud från golvbrunnen i tvättstugan och slutade med att toaborsten kom flytande förbi byrån. Utanför huset åkte barnen i gummibåtar mellan brevlådorna.

Rädda det som räddas kunde var en fras som satt helt rätt i munnen just då.
Fotöljer och bord. TV:n och videon. Soffan var för tung. Bokhyllan likaså. Benen gick som trumpinnar i trappan ner till undervåningen för att slita med sig det som gick att rädda.

Golvet fick rivas upp, liksom en bit av väggen. På betonggolvet sattes fläktar som skulle blåsa dygnet runt i månader. På gatan stod containrar av största storlek där vi kunde slänga allt det som gått förlorat.
Möblemanget som återstod fick trängas i vardagsrummet på övervåningen och lagom till jul plockades fläktarna bort och det nya golvet lades ut.

Naturkatastrof.
Nu har vi vant oss vid att det rimmar finfint med Sverige. Varje år drabbas något litet samhälle av vattenmassor som inte ens Therese Alshammar skulle trivts i.
Källare vattenfylls och liv rasar samman. Och tilltron till försäkringsbolagen är inte på topp.

I år var det dags för Småland. Eksjö kommun och platsen för vår sommarstuga.
Tack morfar, för att du var först på plats att välja tomt på 1950-talet! Tack för att du valde att bygga huset på en höjd.

Förhoppningsvis slutar sjön att stiga snart.

40,41 m

I 22 år var jag mästare.
I 22 år höll mitt skolrekord.
Nu har jag puttats av tronen.
Vanille Cousins Johansson slog mitt skolrekord i kast med liten boll.
Med ynka 51 cm fick jag se mig slagen.
Det känns lite bittert. I alla dessa år bar jag med mig ett rekord som jag i ärlighetens namn inte trodde att någon någonsin kunde klå.

Kast med liten boll, en idrott som bara existerar på mellanstadiet.

De flesta skulle säkert hålla med om att det kan anses både sniket och barnsligt att missunna en elvaåring att slå skolrekord. Men 22 år är en lång tid. På 22 år hinner skolrekordet bli en del av ens identitet.
- Hej jag heter Isabelle och har skolrekordet i kast med liten boll för flickor årskurs 4.
Den tiden är förbi. Det jag trodde var omöjligt visade sig vara möjligt. Mitt skolrekord är ett minne blott.

I det gulnade urklippet från lokaltidningen stod det:

"Några flickor utmärkte sig verkligen i tävlingarna, ivrigt påhejade av sina respektive skolors hejarklackar. Isabelle Carlqvist, åk 4 Nyhamnsläge, satte nytt skolrekord i kast med liten boll (40,41 m) och tog även andraplatsen i längdhopp."

Och någon har strukit över mitt namn med rosa överstrykningspenna för att visa hur viktig just denna händelse var.

51 cm. Är det ens längden på en vuxen underarm?
Hade funktionärerna ögat på skaft? Tänk om de såg fel nedslagsplats, bländade av solen? Tänk om måttbandet hade tvinnat sig och visade fel?

Tänk om jag fortfarande är mästare?
I 22 år till.

TV-mannen

Jag kan nästan svära på att alla som jobbar inom TV-branschen eller någonsin haft något med den att göra, vet vem han är.
Han klär sig alltid i enfärgad gul, röd eller blå stickad tröja.
Han sitter alltid i TV-publiken.
Han syns alltid i bild.
Han är TV-mannen.
Eller Bertil som han faktiskt heter. Och namnet är inte fingerat.

Och då syftar jag inte på den av Aftonbladet döpta man som sprang omkring och ofredade kvinnor på Sveriges Television för några år sedan.
Nej, det här är någon helt annan.

För sju år sedan började jag min bana i TV-sfären. Det var också då som jag för första gången kom i kontakt med Bertil. Han satt med illröd tröja i publiken i något underhållningsprogram på Kanal5.
Entusiasmen formligen flödade om denna man och han klappade alltid mycket ivrigare än alla andra. En exemplarisk publikmänniska helt enkelt.
Sedan den dagen för sju år sedan har Bertil säkerligen hunnit med att publiksitta i hundratals, ja kanske tusentals program för SVT och diverse kommersiella kanaler.
Ingen publik är riktigt komplett utan Bertil. Det blir som pannbiffar utan lingonsylt. Fattigt och smaklöst.

Men Bertil är ingen vanlig publiksittare. Han sneglar aldrig på tv-skärmen i taket för att kontrollera om han syns i bild. För han vet att han sitter precis lagom för att synas. Visserligen klappar han på beställning, men det är handklapp fulla av liv. Fulla av kärlek till det han tycker allra mest om: Att sitta med.

Bertil är TV-publikens Tom Cruise. Men jag undrar om Bertil är religiös?

Nya bekantskaper

Jag inser att man nästan genast får nya vänner bara genom det enkla faktum att man äger en bil.
Med en flaska bilvax och en påse trassel stod jag bakom huset och gnodde. Jag lyckades få en praktiskt taget död lack att skina som om den vore fabriksny. Till priset av blödande muskelfibrer givetvis. Har du någonsin gjort exakt samma rörelse i fyra timmar? Det tär kan jag berätta.
Folk kommer och går på fyra timmar, men vännerna består. De nyfunna vännerna är medelålders män som likt magneter dras till den plats där det utförs arbete på bil. De hejar på och säger berömmande saker om lacken. Frågar om årsmodell och prisar mitt arbete.
Jag känner mig duktig helt enkelt.

Men när jag vrider om nyckeln och inser att bilen inte går att starta är mina vänner som bortblåsta. Ingen finns där, jag är lämnad åt slumpen i en bil som inte går att starta. Livet flimrar förbi innan jag sansar mig och ringer en verkstad. Av allt att döma är det batteriet som lagt av. Det slår mig att detta inte är exakt vad jag behöver just nu. Men har man skaffat bil, you have to deal with it.

På OK-macken jobbar Johnny från Gotland. Han erbjuder sig att skjutsa hem mig med det nya batteriet om jag går med raska steg till OK innan han slutar jobba. Sagt och gjort. Med batteriet i bakluckan åker vi. Tillbaka till den mest välpolerade bilen i hela Stockholm.
- Diu det haar batteriet har neog gjeort sitt, säger han på sin ljuvligaste gotländska. Och byter ut det mot ett nytt och fräscht.
Min tacksamhet vet inga gränser. Motorn går som en klocka. Inom en timma har jag gått från hopp till förtvivlan och hopp igen.
Det finns hopp för mänskligheten. Johnny är beviset.

Inträdesprov

Jag har aldrig sett mig som bilägare. Aldrig tyckt att det varit nödvändigt i storstan Stockholm. Jag har till och med tittat lite snett på dem som har bil mitt inne i stan. Trott att de var lite korkade som inte åkte kollektivt.
Förlåt.
Jag har blivit med bil. Under tvång visserligen men med bil lik förbannat.

Plötsligt lyssnar man på reklamfilmerna om speciella vägegenskaper och bilförsäkringar.
Plötsligt ser jag mig själv i en Gör-det-själv-hall.

Åtta bås med gula galonväggar, jag står i ett av dem med röd hink i ena handen och en tvättsvamp i den andra. Här ska tvättas! Högtryckstvätt och bilschampo med vax. Inget kan gå fel.
Högtryckstvätten ryker från galonbåset intill. För ett oväsen som bara en högtryckstvätt kan. Förväntansfullt stegar jag fram mot kroken där mitt tvättmunstycke hänger. Greppar och blåser på.
Not.
Från mitt munstycke rinner vattnet som på en helt vanlig och högst ospännande trädgårsdsslang. Inget tryck, knappt ens stril.
Jag sneglar nervöst mot båset intill där högtrycksstrålen hånar min slappa lilla skvättstråle.

Äsch, tänker jag, bilen blir väl ren ändå.
Svampen löddrar och jag gnor. Den blir riktigt fin! För en stund glömmer jag bort att mitt munstycke bara strilar.
Men när det är dags att spola av känner jag åter hur besviken jag är på mitt munstycke. Studerar noga om det står någon anvisning om olika lägen på munstycket. Men jag förblir oviss.

Nu måste jag göra det som förväntas av den kvinnliga biltvätterskan. Jag måste fråga en man. Taxichaffisen i galonbåset mitt emot står och blåser lacken av sin bil. Han ser ut att ha tillbringat en och annan timma i de här båsen och jag tar mod till mig.
- Ursäkta, säger jag. Men min röst dränks i dånet av högtryckstvätten.
- URSÄKTA, skriker jag, min högtryckstvätt är som en trädgårdsslang.

Tillsammans går vi igenom munstycket. Han trixar lite och självklart löser han mysteriet. Han är ju man. Män kan högtryckstvättar som sin egen bakficka. Man kan skönja lite nöjdhet i hans blick när han går tillbaka till sitt bås.

Nu far jag nästan in i galonskynket av trycket från mitt munstycke.
Jag står där och blåser på några extra minuter, för att ta igen det jag gått miste om med min töntiga trädgårdsslang.

Om det här var inträdesprovet för bilägare, gick jag ut med tämligen lågt betyg.

Hjördis Petterssons knä

Kändishysterin vet inga gränser. Det är viktigt att vara kändis och viktigt att känna en kändis. Det är min tolkning.

En sommar på Gotland i skarven mellan sjuttio och åttiotalet, passade jag på att sitta lite i Hjördis Petterssons knä. Hon var som tanter är mest. Inget att orda om egentligen. Och inte visste väl jag när jag satt där och språkade att hon var Hjördis Pettersson, aktrisen.
Med över 140 filmroller i bakfickan är det ju inte utan att man känner sig lite viktig så här 27 år efteråt.

Hjördis Petterssons knä, jo jag tackar ja.
Jovisst, hon arbetade med storheter som Kay Pollak och Tage Danielsson och för all del Gösta Bernhard och Hasse Ekman. Om detta förtäljde hon inte mig. Men själva vetskapen räcker gott.
Hon var aktris på det glada 1930-, 1940-, 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet hon. Medan filmen fortfarande, åtminstone i hennes tidiga karriär, var svartvit och ljudspåret raspade som på en stenkaka. Det var tider det.
Då talade man på vita duken, prata och snacka fick man göra någon annanstans. Taaalade gjorde man, och flaggorna vajade i vinden medan gossarnas mössor satt på svaj och flickorna trippade lätt på tå.

Det var tider det.
Jag har suttit i Hjördis Petterssons knä.
Fadde Darwich och Linda Rosing kan springa och gömma sig i nåt gammalt hål.

Att vara tillräckligt innovativ

Tullpersonalen tyckte att det gipsade benet var på tok för tjockt och lät en knarkhund sniffa på det. Och mycket riktigt, där innanför skalet fanns 1,5 kilo kokain.
Det var ju fantasifullt.
Smuggla knark i gipsomslag. Någon hade till och med orkat skriva ”krya på dig” på gipset i ett desperat försök att få tullpersonalen att vekna.

Smuggla knark i gips.
Man måste vara väldigt innovativ för att kunna lura tullkostymen vid gränsen. Inte nog med det, man ska ju lura deras hundar också.
Undrar vad de tänkte när de satt där i Surinam i begrepp att smuggla 1,5 kilo kokain.
- Alltså jag har värsta idén. Vi gör ett gipsomslag och lägger in ett fett paket där i. De kommer aldrig fatta att det är kokain där inne. De ger sig inte på invalider. Vi skriver krya på dig på gipset också så kommer de stenhårt att gå på det!! (alla skrattar i kör)

Nästa drag blir att smuggla små ampuller under ögonlocken.
- Säg att du är allergisk, det är helt vattentätt!!!

Att hitta sin nisch

Jag vill vara en finsmakare. De verkar ha det så roligt.
De kan utan att blinka yttra sig nedvärderande om något inom deras finsmakarområde inte är tillräckligt bra.
En av mina vänner är lite av en finsmakare inom kaffeområdet. Hon köper med sig sköna bönor från utlandet, som hon bjuder på och mmm:ar uppskattande. Och det är gott, inget snack om den saken. Speciellt om man bara provat Gevalia och Zoega.
Jag vill också nischa mig.

Se bara så roligt Bengt Frithiofsson har när han smeker vinet med tungan i Nyhetsmorgon. Bäriga vin med nötkaraktär. Det vill jag också kunna säga så att folk tror mig.

Jag vill också finsmaka.
Med eftertryck och trovärdighet skulle jag berätta att den exklusiva mörka chokladen Domori tillverkas av Corsilanabönan från Venezuela. Efter att ha låtit en bit smälta på tungan beskriver jag sedan karaktären som intensiv och syrlig med parfymerade undertoner. Kraftig smak med mycket het chili i den långa eftersmaken.

Det är på tiden att jag nischar mig nu.
Choklad kanske är min grej?

Me and me nose

Alltså jag vill inte vara stroppig och sticka ut på något sätt, men min näsa luktar väldigt bra. Alltså hur den luktar vet jag väl inte direkt, men att det känner lukt väldigt bra, står utom rimligt tvivel.

Min näsa har upplevt en del i sin dag. Den har fått sig några ordentliga törnar och ibland har den inte återfått känseln på flera månader. Men den sviker mig aldrig. Lukter silas genom flimmerhåren exakt lika bra som förut. Ingen lukt går den förbi.
Man skulle kunna tro att det inte alltid är en fördel och det stämmer. Alla lukter är som bekant inte förnämliga och det är vid dessa tillfällen man önskar att näsan inte var THE nose.

Men man vänjer sig.
Det finns ju tillfällen då man är nöjd över att ha den näsa man har också. Som när bullbaket är i sitt esse eller när grannen gör kalops med potatis och rödbetor.
Då är man lycklig.

Det finns också tillfällen då jag tror att min näsa utan tvekan skulle kunnat rädda liv. För några nätter sedan satte jag mig upp som en eldgaffel i sängen med näsan sniffande. Det luktade rök. Och ingen vanlig simpel liten cigarettrök utan stickig, vass brandrök silade in genom de små näsborrarna. Jag hade kunnat svära på att det brann mitt i vardagsrummet så stark var lukten. Men det brann varken där eller i trapphuset.
Dagen efter läste jag i tidningen att det brunnit i en källare att par gator bort.
Jag är själv imponerad.
Inget går den förbi.

Morgonstund har guld i mund...

Hur mycket kan man göra om i ett hem?
Jag drömmer om en helgmorgon utan borrljud från grannen.

Jag föreställer mig att de här ovanför bor i en gigantisk schweizerost. Stora och små hål om vartannant. Åtminstone låter det som att det borde vara så.
Varje helg i en evighet har borren gått varm. Han har säkert alla borrar som finns. Träborr, betongborr och finns det något som heter metallborr ligger den också snyggt och pryligt bredvid de andra.

Han har slipmaskiner också, säkert flera olika. Och ett barn som hoppar och skriker. Fast barnet tystnar efter tio.

Jag drömmer om en helgmorgon med fågelkvitter utan nåt litet gnissligt slippapper som överröstar. Den morgonen ska jag gå och köpa mig en trisslott och njuta av mitt nya liv.

Rekordroligt

När jag var liten älskade jag Guinness rekordbok. Jag läste den från pärm till pärm om och om igen. Fascinerades av de svartvita bilderna på världens längsta man och hans kvinnliga motsvarighet. För att inte tala om bilden på världens största morot. 1980 års upplaga i orange står fortfarande i min bokhylla, med pärmar som är både limmade och tejpade.

2007 ser Guinness Rekordbok något annorlunda ut. Pärmarna är blå med någon form av silvrigt hologram på framsidan. Sidorna är självklart i färg och rekorden minst sagt spektakulära. Annat var det 1980, då kunde det räcka med att ha förstorade binjurar för att hamna mellan Guinness pärmar.
Idag verkar det krävas mer än så. Under rubriken Body and Beautiful kan man skåda världens största pann-implantat. Under samma rubrik finner man den högsta Mohikanfrisyren. Och vad gör folk inte för att hamna i denna eftertraktade bok?
Idag läste jag att frisören Oren Orkabi passat på att klippa håret på Sharon Har Noi under ett frifall på 4000 meters höjd. Undrar vilken frisyr Sharon Har Noi fick. Och hur gör man för att bräcka rekordet? Måste man ta med rakkniv och lödder på 4500 meters höjd?

Eine kleine vårbudget

Jag såg en blänkare på TV om att höginkomsttagare är de som tjänar mest på regeringens förslag i vårbudgeten.

Man blir ju inte jätteförvånad.

De flesta misstänkte nog att det var så, men det är alltid lite extra härligt att få det svart på vitt. Riksdagens utredningstjänst, som förövrigt heter RUT, låg bakom detta svarta på vita. Och vad kom då Rut fram till mer konkret? Kort och koncist och rakt översatt betyder det;
Att de som tjänar mest är dem som gynnas mest. Skattesänkningar för alla de som har förmögenhet och kapital.
Ett mycket blygsamt krav vore kanske då att finansieringen också skulle ske utifrån dessa specifika grupper. Att Pierre i Djursholm med miljoninkomst och pool i villan var en av dem som finasierade detta spektakel. Men alla ska vara med och betala. Även lilla Hulda med en pension på drygt sex tusen ska lägga sina slantar.
I förlängningen en ganska haltande inkomstfördelningspolitik kan man tycka.
Man blir ju inte jätteförvånad.

Alltså.
Den del av befolkningen som tjänar 0 - 197 900 kr får 12% av förbättringarna i vårbudgeten.
Tjänar man 197 901 kr - 301 600 kr får man 19% av förbättringarna.
Sitter man och trycker på 301 601 kr – 434 700 kr per år tilldelas man 21% av förbättringarna av den totala kakan i vårbudgeten.
Över dem som alltså tjänar mest, 434 701 kr eller mer, regnar inte mindre än 47% av de totala förbättringarna mina damer och herrar. För det är väl så man tilltalar överklassen?

Den klump av människor som sitter med högst årsinkomst och alltså får 47% av förbättringarna i vårbudgeten utgörs av 10 % av befolkningen.

Och Anders Borg tillbakavisar kritiken.
- Sverige är ett land med små klyftor och vi vill arbeta för att de ska bli mindre, säger han.

Jag vet inte om jag är den enda som tycker att det här kanske inte är riktigt rätt sätt att angripa klyftorna i Konungariket Sverige.

Nu är båset tomt.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Är det inte så man säger?
DN jag saknar dig.
Du som låg i högar i hallen eftersom man aldrig hann läsa. Visserligen saknar jag inte högarna i hallen speciellt mycket, men det var allt lite hemtrevligt att ha dig hos mig.
Lite Kulturdelen till morgonkaffet. Lite TV-tidning på soffbordet. Dina olika delar hade sin givna plats. Utom Motordelen då, som hängdes direkt på stolsryggen och glömdes bort. Okej, Ekonomidelen låg också alltid ensam kvar, helt oläst. Men det var i alla fall en del man borde intresserat sig lite för.
Hade man riktig, riktig tur fanns det en resedel på helgen ockå. Den kunde man bläddra i och drömma sig bort.

Just min DN var faktiskt så eftertraktad att någon en morgon hade tagit sig an mitt exemplar och läst den till sitt morgonkaffe. Lagom till lunch var den dock tillbakalämnad.
Hygglo.
Alla delar fanns kvar. Till och med Ekonomidelen, obetydligt tummad.

Nu är jag lämnad åt DN på nätet. Det är inte alls samma sak. Undrar om snyltläsaren här i trappen också saknar dig?

En mygga. Ett liv.

Upptäcktsresande beskrev det som rök från vattnet. Och på långt håll kunde man verkligen tro att det var rök som steg upp från vattenytan när Malawi-myggan svärmade.

Såg Planet Earth härförleden och fascinerades av denna lilla oansenliga varelse. Om jag nu inte minns fel så hette den alltså Malawi-myggan. Ingen hade ens orkat att ge den ett ordentligt namn, den fick heta som stället den fanns på. Det fick duga.

I miljontals svärmade de. Kanske miljarder Malawi-myggor steg som en rök upp ur det blå, likt en älva på vattenytan. Nästan lite magiskt var det att se.
Och allt detta bara för att lägga ett ägg och sedan dö.
Snacka om att fånga dagen.

De levde bara för att lägga ett ägg och sedan möta döden. Kommande generation likaså. Ett ägg och sedan dö.
Vilket liv. Inte nog med att det är förfärligt kort, det måste ju också vara oerhört tråkigt att snurra omkring där ovanför vattnet hela sitt liv och sedan falla död ner.

Men vad vet jag. För Malawi-myggan som inte har något annat att jämföra med är det livet på en pinne. Surra runt med polarna och föröka sig. Det är inte kattskit.

Inga större bekymmer kan man tänka. Ingen taskig ekonomi. Inga problem med bostadskön. Inga CSN-lån som ligger och skaver. Förmodligen inga kärleksproblem i större skala. Inga strumpor som försvinner i tvätten. Ingen disk som ligger i högar. Inget damm i hörnen. Troligtvis inga parkeringsböter eller pälsängrar i garderoben.
Bara surra runt med polarna och föröka sig.
Frågan är om det inte är det livet man skulle önska sig om man fick leva igen.

Telefonkö i all ära...

Knappen för senast slagna nummer är den i särklass bästa knappen om man vill komma i kontakt med sin vårdcentral under deras telefontid. På en timma ska de beta av alla sjuklingar i din kommun. En timma har man på sig.
Upptagetton vet man ju hur den låter. När man ringer till sin vårdcentral på telefontiden får man också lära sig hur tonen som betyder att du inte ens kommer fram på linjen, låter. Mycket snarlik upptaget fast med kortare toner.
Det är nu man under en timmas tid trycker på återuppringningsknappen. Oj vad man trycker.
När en timma har gått är telefontiden är slut och man får snällt återkomma imorgon. Nästa dag. Nytt försök. Samma visa.
På det igen bara, för tredje dagen i rad. Som av ett under kommer jag fram redan efter tio minuter! Damen i luren låter mig dock förstå att alla akuttider är slut och min husläkare är på semester.
Jag tror hon är lite sur också.
- Ring imorgon igen, säger hon och avslutar.
Fjärde dagen går på ren rutin. Jag har ganska låga förväntningar. Kanske är det just därför jag kommer fram nästan genast. Och hon är inte sur. Hon är Marie och jag är säker på att hon bryr sig genuint om hur jag mår.

En explosion av barn

Det kan inte bara vara jag som ser barnvagnar och små knattar överallt. Stockholm har exploderat av barn. Alla har barn och har man inga vill man ha. Eller så är det på gång.

Själv har jag kommit upp i den åldern då folk börjar förvänta sig att det snart borde vara dax. Det kanske till och med kan vara befogat med ett höjt ögonbryn när jag säger att jag inte har några.
Var och varannan av mina vänner har skaffat sig en liten eller två. Häromdagen fick jag nöjet att umgås med två av de där små liven. Tvillingar och söta som socker. Inte så talföra ännu men desto gladare i gruset i Nytorgsparken.
Tänk att man kan vara så fullständigt överlycklig över att bara få stå och se på när syrran kryper iväg över gruset med ett litet moln av damm efter sig.

Att man också så tålmodigt och koncentrerat kan ägna flera minuter på ett café åt att riva sönder en servett till confetti.

Det ska jag ha i åtanke nästa gång jag gnäller över en sten i skon.

Netto - en del av Sverige

Folk vet inte vad de går miste om när de sätter upp en skylt som lyder; Ingen reklam tack! För när Nettos reklamblad dimper ner i lådan når veckan sin absoluta höjdpunkt.

Netto, räddaren i nöden!
Där finns allt som man verkligen inte kan förvänta sig att hitta i en mataffär. En vecka i höstas gladde mig särskilt, då var det musikvecka på Netto. Då kunde man slänga upp Aftonbladet, ett paket Stimorol och en mässingstrumpet på bandet. För den klassiska virtuosen blev det istället en professionell fiol i gediget lönnträ som rullade fram med en klase bananer mot kassabiträdet. Som om inte det vore nog. Bland köttfärsen och frukostflingorna låg den nylonsträngade gitarren som om den inte gjort annat.

Netto ÄR räddaren i nöden!

För ett tag sedan passerades vecka tio. Såklart en ny vecka för Netto att sätta guldkant på tillvaron. Denna vecka genomsyrades av temat doktor. Det som faller utanför ramen för detta skulle i så fall vara brandsläckaren med ABC-pulver och den hydrauliska domkraften för endast 129 kr. Den lyfter hela två ton och är dessutom portabel och enkel att förvara.
Men temat under vecka tio är ju trots allt doktor, så låt oss hålla fast vid det.
Var du den som aldrig kom in på läkarlinjen eller hoppade av utan att nå ända fram? Stetoskopet för undersökning av lunga och hjärta får du för bara 59 kr. Missade du biologilektionerna i skolan så kan du också vinna mycket på denna veckas erbjudanden från Netto. Ett 45 cm högt miniskelett i naturfärg pryder sin plats på ditt skrivbord. Men framförallt och icke minst viktig mina vänner, en handmålad anatomimodell med 15 löstagbara delar. Modellen levereras med en bok som med bilder och ord förklarar kroppens olika funktioner. Lärorikt för både barn och vuxna.

Om jag hade fått välja vad som skulle rullat fram till kassörskan vecka tio så skulle det utan tvekan bli; En förpackning Fläskroulad, en påse gifflar, torkad frukt i träbox och en handmålad anatomimodell.

Kvinnan. Myten. Dolly Parton.

I mitten av sjuttiotalet kom pappa hem från USA med en glödhet Dolly Partonskiva i bagaget. Jag kan fortfarande se den framför mig. En Dolly med sockervaddshår och röd blus. Inte kunde väl jag i min vildaste fantasi tro att jag en dag skulle få se henne.
Men så kom dagen D. Dollydagen. Dagen då jag skulle få svar på om hon verkligen finns på riktigt.

Kvinnan. Myten. Dolly Parton.
Ridån går upp och fram trippar hon. Med en peruk som skulle gjort hela Gustav III:s hov gröna av avund.

Hon finns på riktigt!
Och SOM hon finns sedan!

I glittrig klänning river hon av ett pärlband av örhängen från en karriär som är så lång att det närmast är ett under att Dolly bara är 61 år. Jag har fått för mig att rösten förändras när man blir äldre också. Det klassiska ”kärringvibratot” får sin givna plats och vi känner väl igen det från både Liza Minelli och Siw Malmkvist. Inget ont om det, men det låter ju bättre om Dolly. För Dolly låter som Dolly alltid har gjort. Och Dolly låter som hon alltid kommer att göra.
Icke att förglömma, Dolly ser i det närmaste också ut som hon alltid har gjort. Hon har sina peruker, sina naglar, sin getingmidja och sitt leende. Och det spelar ingen roll hur gärna vi vill se hur hon ser ut under de där fantastiska perukerna, vi kommer aldrig att få det. Och så ska det vara. Precis lagom mystisk för att upprätthålla myten om sig själv. Proffesionell ut i fingerspetsarna.

Dolly Parton kan man lita på. Hon går sin egen väg och har gul byxdress i andra akten. Och det mina vänner är det inte många andra än Dolly som klär i.