Gissa mitt yrke

Det fanns en tid då dokusåporna översvämmande varenda tv-tablå. Varje kanal med självinsikt hade sin alldeles egen, högst unika dokusåpadröm på bästa sändningstid.

Tiderna förändras. Livet går vidrare för både Linda Rosing och Robinson-Robban, även om det är svårt att tro. En ny era har tagit vid. En era som inte helt självständigt vågat ta klivet från dokusåpan, men som ändå markerat revir och lagt tyngdvikten på yrkesverksamma människor utan ambition att frottera sig med kändisar på stureplan.

Vi svenskar har en förmåga att identifiera oss via vårt yrke. I samma andetag som vi ber om någons namn vill vi också veta vad han eller hon sysslar med en vardag kl halv tre. En liten ettikett att fästa på den nyvunna vännens panna. Därför känns det också fullständigt naturligt att våra tv-tablåer idag istället invaderas av program där man fokuserar helt och hållet på just denna ettikett skriven i pannan.

Sjukhuset får sägas vara lightvarianten av denna genre, medan Kustbevakarna verkligen trillar ner i facket för yrkesspecifika program. En serie som blev så populär att den gjordes i både göteborgsk och stockholmsk tappning.
Korrespondenterna var programmet som gav tittaren insyn i korrarnas vardag. Inte minst en efterlängtad möjlighet att se Folke Rydén på ett sätt som vi aldrig sett honom förut.
I Stridspiloterna fick vi se svenska män bli blåa i ansiktet under G-kraftsmätningar i en modern variant av Top Gun.
Ingen har väl missat teasern för Barnmorskorna som drar igång i slutet av mars på SVT. En ny serie om, citat: "livets stora och små mirakel."

Jag är förmodligen inte den enda som funderar över vilka yrkeskategorier som står näst på tur att få briljera i etern. Astronauterna? Programmet som helt och hållet skulle genomsyras av Christer Fuglesangs mödosamma väg mot rymden. I och utanför rymddräkten.

Mattanterna skulle åtminstone vara ett program som intresserar mig. Kanske skulle man äntligen få en förklaring till varför tyngdlagen drabbat just denna yrkeskatagori ovanligt hårt. Från lökhack till färdig kalops.

Frisörerna

Kassörskorna

Listan kan göras oändlig. Kanske kan programmakarna få till en extra twist genom att trolla in Linda Rosing och Robinson-Robban i någon yrkeskategori. Förmodligen en given tittarsuccé.

Kan man tävla i allt?

Facebook. Ännu en community. Ytterligare något att bli slav under. Trettio plussarnas motsvarighet till Lunarstorm.
Här får vi chansen att bli som barn på nytt när vi briljerar i frågesport om barnprogram från åttiotalet och svarar på quizz som genererar vår verkliga ålder.
På facebook kan du leta upp bänkkamraten från ettan lika lätt som du håller koll på kollegan eller exet. Måhända en hårfin gräns mellan cyberrymden och verkligheten.

- Min pappa ska slå rekord i antal vänner på facebook, hörde jag en pojke säga häromdagen.
Plötsligt vet man inte om man ska skratta eller gråta. Slå rekord i antalet vänner på facebook? Är det något man gör i protest för att man alltid valdes sist till fotbollslaget på gympan?
Det kanske är på sin plats att önska hjärtligt lycka till också. Det kan ju knappast vara en enkel match att få runt 30 miljoner medlemmar att tacka ja, om det nu är det som är målet?

Tappar inte den här sortens nätgemenskap sin forna glans och syfte om man lägger till allt som kommer i ens väg? Vad är meningen? Vem tävlar man mot? Är det någon annan som tävlar? Hur vet man att man vunnit?

Undrar om pappan själv vet svaren.

Tvättstugan – Dödens väntrum

Jag tillhör dem som får gå en liten promenad för att komma till tvättstugan. Det är ingen hike det är fråga om, men en promenad tillräckligt lång för att avskräcka lite från att tvätta. Lyckligtvis har det ännu inte avskräckt mig helt.
Jag skulle egentligen hellre vilja kalla vår tvättstuga för tvättinrättning. Ett stort antal maskiner och torkskåp turas om att göra folks vardag lite renare.

På stolar runt om i lokalen sitter äldre damer och liksom bidar sin tid. Väntar på sin tvätt. Vad vet jag, de kanske vaktar den. En del med en välläst Allers i handen, men de flesta sitter tomhänta. De iakttar mig när jag stoppar in min tvätt i maskinen. Iakttar mig när jag plockar ur den.

Jag tycker inte om det.

I ärlighetens namn tror jag väl knappast att någon skulle lägga större vikt vid att bry sig om min smutstvätt. Men jag vill jobba ifred med den.

Alla dessa damer men ingen som pratar. Tvättstugan skulle kunna vara en mötesplats. Veckans höjdpunkt där gammalt och nytt avhandlas. Men här är det tyst, åtminstone så tyst det kan bli i en tvättinrättning.

Jag lämnar dem en stund. När jag återkommer är det som att tiden stått stilla. Alla sitter kvar på sin plats, med samma tomma blick.

Snart blir jag varse att någon form av aktivitet trots allt har ägt rum under denna timma. Min torktumlare är tom. Jag vet inte varför jag har behov av att jobba ifred med min tvätt, men jag vill det. Jag vill jobba ifred med min tvätt.
Jag vill inte att en finlandssvensk dam med stentvättade jeans ska ha plockat ut mina underkläder ur tumlaren med förklaringen:
- Den hade stått stilla en timma så jag plockade ur dina kläder, för där i gjorde de ju ingen nytta längre.

Jag vet inte vad hon förväntade sig att mina kläder skulle göra för nytta i tumlaren. Jag vet bara att hon förmodligen inte ställer samma krav på sina egna kläder.

Digitalsignal...

Att Sverige har gått över till digitalTV är ett välkänt faktum som väl knappast undgått någon. För mig har övergången gått tämligen smidigt. Jag har aldrig behövt sätta mig in i boxar och nya fjärrkontroller. Nej, jag har faktiskt inte ens behövt vara i närheten av en digitalbox. Det har huset skött alldeles på egen hand.

Allt sedan oktober månad har min mor däremot fått brottas med de digitala signalerna. Något som vid flera tillfällen fått henne att stånga pannan blodig. Eftersom jag ser mig som relativt tekniskt bevandrad har jag i svaga stunder tänkt; hur svårt kan det vara att lära sig den nya digitala tekniken så länge man kan läsa sig till hur man ska hantera den? Detta var emellertid något som jag fick äta upp i ett nafs när det var dags att besöka mamma i juletid.

Fyra fjärrkontroller på bordet. Varje manöver måste ske enligt bestämda mönster. Den ena fjärrkontrollen byter kanal, en annan reglerar volymen. Jag blir nästan lite rädd för kontrollerna som ligger där och blänger på mig från TV-bordet. Trycker jag fel kanske både TV och box exploderar och gör slut på varje uns av julefrid och gran. Därför sitter jag kvar och tittar på Uutiset trots att jag inte begriper ett ord av vad som sägs. Jag vågar helt enkelt inte byta kanal. Jag känner mig lika främmande inför den nya digitalTV-tekniken, som mormor är när man nämner Internet.

Full av beundran ser jag mamma hantera fjärkontrollerna som om hon aldrig gjort annat. Som ett fullblodsproffs har hon lärt sig att växla mellan de olika knapparna i ett rasande tempo.
Här har jag mött min överkvinna. Jag erkänner mig besegrad och ber till Gud att jag aldrig behöver släppa en digitalbox över tröskeln till mitt hem.

Jill styr upp...

I hela mitt liv har jag levt med föreställningen att jag har ett hyfsat lokalsinne. På senare tid har jag dock förstått att verkligheten är en helt annan. Numera står det helt klart att mitt lokalsinne knappast kan bedömas vara bättre än en Pärlhönas. Förmodligen är det helt orättvist att dra alla Pärlhönor över en kam, men nu är det redan gjort.

Jag tillhör den skara människor som inte känner igen sig. Som måste åka samma sträcka minst en handfull gånger för att överhuvudtaget ha en rimlig chans att hitta utan karta. Den skara människor som inte har en aning om från vilket håll jag kom efter en kort avstickare i en butik.

För en tid sedan började jag ett arbete där bilkörning ingick som en naturlig del. Bilkörningen var ju en baggis men framförandet av fordonet till rätt plats en helt annan femma. Jag ska inte på något sätt prata bort mitt dåliga lokalsinne, men det faktum att jag varken är född eller uppvuxen i Stockholm gjorde inte vardagen lättare för mig.
Jag kan utan att överdriva påstå att första veckan på jobbet präglades av ont i magen, klump i halsen och ständiga avstickare till diverse bensinstationer för att fråga om vägen. Vissa dagar besöktes ett flertal stationer innan jag svettig av stress nådde målet.
Så här i efterhand förstår jag ju att det var en ren slump att jag faktiskt hann fram till rätt plats i tid. En ren slump.

Efter en vecka på jobbet insåg jag att jag hade två alternativ att välja på. Att säga tack och hej till jobbet, eller att skaffa en GPS. Valet föll på Jill, denna ljuva röst som talar till mig från en liten display vid vindrutan. Hennes röst är så len när hon berättar att jag ska svänga höger i rondellen. Hon styrde upp min vardag och lade sig som en mjuk filt över all magkatarr.
Det finns en del som säger att jag aldrig lär mig att hitta på egen hand om jag alltid litar på Jill. Sådant rinner av mig som vatten på en gås.
Utan Jill är jag sårbar på vägarna.
Jill vill mig väl.
Jill är min livskamrat.

God Jul Jill!

Det räcker nu Posten!

Vad hände med Posten Sverige?
Jag har ju tidigare uttryckt min välvilja till detta tappra folk som möter dagarna i tidig gryning i ur och skur…
Men nu är det slut på vänligheten. Mått och sans.
Hur kan det vara möjligt att tappa greppet så fullständigt Posten?
Snart kan jag numret till postens paketefterlysning i huvudet. Drömmer om kollinummer och ojar mig för att paketen inte kommer mig tillhanda.

För ett tag sedan väntade jag på att en portättfond skulle dyka upp i min närhet. Jag ringde Poståkeriet och efterlyste.
- Den låg i Jönköping förut, sa de. Sedan inte ett spår.
Jag väntade och väntade och aldrig dök den upp.
Men så en dag ringde telefonen.

(Borlängedialekt)
- Ja hej det var från Posten i Borlänge. Vi tror att vi har något som är ditt här.
- Jaha…
- Det är någon form av rulle med tyg på. Den är svart och i mitten är det som en måne, är det din?
- Ja det låter likt något som är mitt.
- Ja vad fint, då skickar vi den till dig nu då.

Vad hände? Varför hamnade den där? Borlänge låter ju inte ens likt Årsta. Än mindre ligger det i närheten.

Häromdagen skickades ett nytt paket till mig. Dagarna gick. Ingen avi i sikte.

- Ja hej jag har följande kollinummer och undrar var mitt paket tagit vägen?
- Då ska vi se…jag kan bara se att det är skickat den 27 augusti.
- Ja och idag är det den tredje. Kan du se var paketet ligger?
- Det går inte att se det tyvärr.
- Men…mitt paket då?
- Var det något viktigt i det?

Är det så Posten prioriterar sina paket? Efter viktighet?
Och hur viktig måste man vara för att få sitt paket överhuvudtaget?

Postens tappra fana har för alltid plockats ner.

Postmannen cyklar alltid två mil...

Läste om en sommarvikarie på CityMail som helt sonika tröttnade på brevbäraryrket och slängde in en hel bunt med post i en buske.

Brevbärare är annars ett flitigt släkte. De cyklar långt, springer i trappor, lyfter tungt och går upp tidigt. De flesta jag känner, inklusive jag själv, har något sommarlov tagit sig an traktens brev och vykort. Jag minns hur det var. Med ögonlocken hängandes i knävecken intog jag mitt bås klockan sex. Sorterade för glatta livet med P4 på radion i bakgrunden. Jämna nummer, ojämna nummer, gata för gata. Sedan buntades posten ihop med spännband och en hög trillade rakt ner i postväskan på cykeln och resten forslades ut till strategiskt utplacerade postskåp i villaområden.

Min postrunda var ungefär två mil lång. Jag har aldrig haft så biffiga benmuskler som den sommaren. För det mesta var det ändå ett ganska skönt sommarjobb. Jag fick motion, röra mig utomhus och sluta förhållandevis tidigt på dagen, beroende på hur snabbt man trampade sin cykel.
De dagar då regnet strilade över ansiktet och vinden piskade min postväska tillhörde däremot de sämre dagarna. Till dem räknas också dagen då IKEA-katalogen kom. Att dela ut IKEA-katalogen till alla hushåll på en två mil lång cykeltur borde kunna jämföras med äventyraren Göran Kropps prestation att cykla ner til Mount Everest, klättra upp på toppen och sedan cykla hem igen. Åtminstone kändes det fullt jämförbart. De dagarna hatade jag Ingvar Kamprad. Men allt är förlåtet nu.
Med olust minns jag också Kalle Ankatidningarnas små menlösa leksaker som skickades med tidningen. Dessa leksaker som gjorde det omöjligt att få till en helt vanlig hög av den sorterade posten. Tillika de leksaker som gjorde att högen kollapsade när man drog åt spännbandet och man fick börja om från ruta ett igen. Måhända ett nybörjarfel, men ändå.

Det var under dessa dagar med IKEA-kataloger och spöregn i smakfull blandning, som man mycket väl kunde ha tänkt sig att slänga in en hel hög med post i en buske. Men när man som jag skämdes resten av sommaren av att ha lagt fel post två lådor, stannar rebelliska infall bara kvar i fantasin.