Jag mötte toaborsten vid byrån

Naturkatastrofer var länge ett ord som inte riktigt rimmade med Sverige.
Naturkatastrof, sug på ordet. Katastrof i naturen. Det är inte småpotatis.

Sommaren 1998 var första gången jag kom i närkontakt med vad man väl ändå får kalla en naturkatastrof. Det slutade aldrig regna. På ett dygn föll det 126 mm och enligt de lärde ska det vara mer än normal månadsnederbörd. Inte konstigt att det blev katastrof i naturen.

På mindre än en timma fylldes hela föräldrarhemmets källare i Skåne med vatten upp till knäna. Det började med lite bubbelljud från golvbrunnen i tvättstugan och slutade med att toaborsten kom flytande förbi byrån. Utanför huset åkte barnen i gummibåtar mellan brevlådorna.

Rädda det som räddas kunde var en fras som satt helt rätt i munnen just då.
Fotöljer och bord. TV:n och videon. Soffan var för tung. Bokhyllan likaså. Benen gick som trumpinnar i trappan ner till undervåningen för att slita med sig det som gick att rädda.

Golvet fick rivas upp, liksom en bit av väggen. På betonggolvet sattes fläktar som skulle blåsa dygnet runt i månader. På gatan stod containrar av största storlek där vi kunde slänga allt det som gått förlorat.
Möblemanget som återstod fick trängas i vardagsrummet på övervåningen och lagom till jul plockades fläktarna bort och det nya golvet lades ut.

Naturkatastrof.
Nu har vi vant oss vid att det rimmar finfint med Sverige. Varje år drabbas något litet samhälle av vattenmassor som inte ens Therese Alshammar skulle trivts i.
Källare vattenfylls och liv rasar samman. Och tilltron till försäkringsbolagen är inte på topp.

I år var det dags för Småland. Eksjö kommun och platsen för vår sommarstuga.
Tack morfar, för att du var först på plats att välja tomt på 1950-talet! Tack för att du valde att bygga huset på en höjd.

Förhoppningsvis slutar sjön att stiga snart.

40,41 m

I 22 år var jag mästare.
I 22 år höll mitt skolrekord.
Nu har jag puttats av tronen.
Vanille Cousins Johansson slog mitt skolrekord i kast med liten boll.
Med ynka 51 cm fick jag se mig slagen.
Det känns lite bittert. I alla dessa år bar jag med mig ett rekord som jag i ärlighetens namn inte trodde att någon någonsin kunde klå.

Kast med liten boll, en idrott som bara existerar på mellanstadiet.

De flesta skulle säkert hålla med om att det kan anses både sniket och barnsligt att missunna en elvaåring att slå skolrekord. Men 22 år är en lång tid. På 22 år hinner skolrekordet bli en del av ens identitet.
- Hej jag heter Isabelle och har skolrekordet i kast med liten boll för flickor årskurs 4.
Den tiden är förbi. Det jag trodde var omöjligt visade sig vara möjligt. Mitt skolrekord är ett minne blott.

I det gulnade urklippet från lokaltidningen stod det:

"Några flickor utmärkte sig verkligen i tävlingarna, ivrigt påhejade av sina respektive skolors hejarklackar. Isabelle Carlqvist, åk 4 Nyhamnsläge, satte nytt skolrekord i kast med liten boll (40,41 m) och tog även andraplatsen i längdhopp."

Och någon har strukit över mitt namn med rosa överstrykningspenna för att visa hur viktig just denna händelse var.

51 cm. Är det ens längden på en vuxen underarm?
Hade funktionärerna ögat på skaft? Tänk om de såg fel nedslagsplats, bländade av solen? Tänk om måttbandet hade tvinnat sig och visade fel?

Tänk om jag fortfarande är mästare?
I 22 år till.

TV-mannen

Jag kan nästan svära på att alla som jobbar inom TV-branschen eller någonsin haft något med den att göra, vet vem han är.
Han klär sig alltid i enfärgad gul, röd eller blå stickad tröja.
Han sitter alltid i TV-publiken.
Han syns alltid i bild.
Han är TV-mannen.
Eller Bertil som han faktiskt heter. Och namnet är inte fingerat.

Och då syftar jag inte på den av Aftonbladet döpta man som sprang omkring och ofredade kvinnor på Sveriges Television för några år sedan.
Nej, det här är någon helt annan.

För sju år sedan började jag min bana i TV-sfären. Det var också då som jag för första gången kom i kontakt med Bertil. Han satt med illröd tröja i publiken i något underhållningsprogram på Kanal5.
Entusiasmen formligen flödade om denna man och han klappade alltid mycket ivrigare än alla andra. En exemplarisk publikmänniska helt enkelt.
Sedan den dagen för sju år sedan har Bertil säkerligen hunnit med att publiksitta i hundratals, ja kanske tusentals program för SVT och diverse kommersiella kanaler.
Ingen publik är riktigt komplett utan Bertil. Det blir som pannbiffar utan lingonsylt. Fattigt och smaklöst.

Men Bertil är ingen vanlig publiksittare. Han sneglar aldrig på tv-skärmen i taket för att kontrollera om han syns i bild. För han vet att han sitter precis lagom för att synas. Visserligen klappar han på beställning, men det är handklapp fulla av liv. Fulla av kärlek till det han tycker allra mest om: Att sitta med.

Bertil är TV-publikens Tom Cruise. Men jag undrar om Bertil är religiös?