Nya bekantskaper

Jag inser att man nästan genast får nya vänner bara genom det enkla faktum att man äger en bil.
Med en flaska bilvax och en påse trassel stod jag bakom huset och gnodde. Jag lyckades få en praktiskt taget död lack att skina som om den vore fabriksny. Till priset av blödande muskelfibrer givetvis. Har du någonsin gjort exakt samma rörelse i fyra timmar? Det tär kan jag berätta.
Folk kommer och går på fyra timmar, men vännerna består. De nyfunna vännerna är medelålders män som likt magneter dras till den plats där det utförs arbete på bil. De hejar på och säger berömmande saker om lacken. Frågar om årsmodell och prisar mitt arbete.
Jag känner mig duktig helt enkelt.

Men när jag vrider om nyckeln och inser att bilen inte går att starta är mina vänner som bortblåsta. Ingen finns där, jag är lämnad åt slumpen i en bil som inte går att starta. Livet flimrar förbi innan jag sansar mig och ringer en verkstad. Av allt att döma är det batteriet som lagt av. Det slår mig att detta inte är exakt vad jag behöver just nu. Men har man skaffat bil, you have to deal with it.

På OK-macken jobbar Johnny från Gotland. Han erbjuder sig att skjutsa hem mig med det nya batteriet om jag går med raska steg till OK innan han slutar jobba. Sagt och gjort. Med batteriet i bakluckan åker vi. Tillbaka till den mest välpolerade bilen i hela Stockholm.
- Diu det haar batteriet har neog gjeort sitt, säger han på sin ljuvligaste gotländska. Och byter ut det mot ett nytt och fräscht.
Min tacksamhet vet inga gränser. Motorn går som en klocka. Inom en timma har jag gått från hopp till förtvivlan och hopp igen.
Det finns hopp för mänskligheten. Johnny är beviset.

Inträdesprov

Jag har aldrig sett mig som bilägare. Aldrig tyckt att det varit nödvändigt i storstan Stockholm. Jag har till och med tittat lite snett på dem som har bil mitt inne i stan. Trott att de var lite korkade som inte åkte kollektivt.
Förlåt.
Jag har blivit med bil. Under tvång visserligen men med bil lik förbannat.

Plötsligt lyssnar man på reklamfilmerna om speciella vägegenskaper och bilförsäkringar.
Plötsligt ser jag mig själv i en Gör-det-själv-hall.

Åtta bås med gula galonväggar, jag står i ett av dem med röd hink i ena handen och en tvättsvamp i den andra. Här ska tvättas! Högtryckstvätt och bilschampo med vax. Inget kan gå fel.
Högtryckstvätten ryker från galonbåset intill. För ett oväsen som bara en högtryckstvätt kan. Förväntansfullt stegar jag fram mot kroken där mitt tvättmunstycke hänger. Greppar och blåser på.
Not.
Från mitt munstycke rinner vattnet som på en helt vanlig och högst ospännande trädgårsdsslang. Inget tryck, knappt ens stril.
Jag sneglar nervöst mot båset intill där högtrycksstrålen hånar min slappa lilla skvättstråle.

Äsch, tänker jag, bilen blir väl ren ändå.
Svampen löddrar och jag gnor. Den blir riktigt fin! För en stund glömmer jag bort att mitt munstycke bara strilar.
Men när det är dags att spola av känner jag åter hur besviken jag är på mitt munstycke. Studerar noga om det står någon anvisning om olika lägen på munstycket. Men jag förblir oviss.

Nu måste jag göra det som förväntas av den kvinnliga biltvätterskan. Jag måste fråga en man. Taxichaffisen i galonbåset mitt emot står och blåser lacken av sin bil. Han ser ut att ha tillbringat en och annan timma i de här båsen och jag tar mod till mig.
- Ursäkta, säger jag. Men min röst dränks i dånet av högtryckstvätten.
- URSÄKTA, skriker jag, min högtryckstvätt är som en trädgårdsslang.

Tillsammans går vi igenom munstycket. Han trixar lite och självklart löser han mysteriet. Han är ju man. Män kan högtryckstvättar som sin egen bakficka. Man kan skönja lite nöjdhet i hans blick när han går tillbaka till sitt bås.

Nu far jag nästan in i galonskynket av trycket från mitt munstycke.
Jag står där och blåser på några extra minuter, för att ta igen det jag gått miste om med min töntiga trädgårdsslang.

Om det här var inträdesprovet för bilägare, gick jag ut med tämligen lågt betyg.

Hjördis Petterssons knä

Kändishysterin vet inga gränser. Det är viktigt att vara kändis och viktigt att känna en kändis. Det är min tolkning.

En sommar på Gotland i skarven mellan sjuttio och åttiotalet, passade jag på att sitta lite i Hjördis Petterssons knä. Hon var som tanter är mest. Inget att orda om egentligen. Och inte visste väl jag när jag satt där och språkade att hon var Hjördis Pettersson, aktrisen.
Med över 140 filmroller i bakfickan är det ju inte utan att man känner sig lite viktig så här 27 år efteråt.

Hjördis Petterssons knä, jo jag tackar ja.
Jovisst, hon arbetade med storheter som Kay Pollak och Tage Danielsson och för all del Gösta Bernhard och Hasse Ekman. Om detta förtäljde hon inte mig. Men själva vetskapen räcker gott.
Hon var aktris på det glada 1930-, 1940-, 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet hon. Medan filmen fortfarande, åtminstone i hennes tidiga karriär, var svartvit och ljudspåret raspade som på en stenkaka. Det var tider det.
Då talade man på vita duken, prata och snacka fick man göra någon annanstans. Taaalade gjorde man, och flaggorna vajade i vinden medan gossarnas mössor satt på svaj och flickorna trippade lätt på tå.

Det var tider det.
Jag har suttit i Hjördis Petterssons knä.
Fadde Darwich och Linda Rosing kan springa och gömma sig i nåt gammalt hål.

Att vara tillräckligt innovativ

Tullpersonalen tyckte att det gipsade benet var på tok för tjockt och lät en knarkhund sniffa på det. Och mycket riktigt, där innanför skalet fanns 1,5 kilo kokain.
Det var ju fantasifullt.
Smuggla knark i gipsomslag. Någon hade till och med orkat skriva ”krya på dig” på gipset i ett desperat försök att få tullpersonalen att vekna.

Smuggla knark i gips.
Man måste vara väldigt innovativ för att kunna lura tullkostymen vid gränsen. Inte nog med det, man ska ju lura deras hundar också.
Undrar vad de tänkte när de satt där i Surinam i begrepp att smuggla 1,5 kilo kokain.
- Alltså jag har värsta idén. Vi gör ett gipsomslag och lägger in ett fett paket där i. De kommer aldrig fatta att det är kokain där inne. De ger sig inte på invalider. Vi skriver krya på dig på gipset också så kommer de stenhårt att gå på det!! (alla skrattar i kör)

Nästa drag blir att smuggla små ampuller under ögonlocken.
- Säg att du är allergisk, det är helt vattentätt!!!

Att hitta sin nisch

Jag vill vara en finsmakare. De verkar ha det så roligt.
De kan utan att blinka yttra sig nedvärderande om något inom deras finsmakarområde inte är tillräckligt bra.
En av mina vänner är lite av en finsmakare inom kaffeområdet. Hon köper med sig sköna bönor från utlandet, som hon bjuder på och mmm:ar uppskattande. Och det är gott, inget snack om den saken. Speciellt om man bara provat Gevalia och Zoega.
Jag vill också nischa mig.

Se bara så roligt Bengt Frithiofsson har när han smeker vinet med tungan i Nyhetsmorgon. Bäriga vin med nötkaraktär. Det vill jag också kunna säga så att folk tror mig.

Jag vill också finsmaka.
Med eftertryck och trovärdighet skulle jag berätta att den exklusiva mörka chokladen Domori tillverkas av Corsilanabönan från Venezuela. Efter att ha låtit en bit smälta på tungan beskriver jag sedan karaktären som intensiv och syrlig med parfymerade undertoner. Kraftig smak med mycket het chili i den långa eftersmaken.

Det är på tiden att jag nischar mig nu.
Choklad kanske är min grej?

Me and me nose

Alltså jag vill inte vara stroppig och sticka ut på något sätt, men min näsa luktar väldigt bra. Alltså hur den luktar vet jag väl inte direkt, men att det känner lukt väldigt bra, står utom rimligt tvivel.

Min näsa har upplevt en del i sin dag. Den har fått sig några ordentliga törnar och ibland har den inte återfått känseln på flera månader. Men den sviker mig aldrig. Lukter silas genom flimmerhåren exakt lika bra som förut. Ingen lukt går den förbi.
Man skulle kunna tro att det inte alltid är en fördel och det stämmer. Alla lukter är som bekant inte förnämliga och det är vid dessa tillfällen man önskar att näsan inte var THE nose.

Men man vänjer sig.
Det finns ju tillfällen då man är nöjd över att ha den näsa man har också. Som när bullbaket är i sitt esse eller när grannen gör kalops med potatis och rödbetor.
Då är man lycklig.

Det finns också tillfällen då jag tror att min näsa utan tvekan skulle kunnat rädda liv. För några nätter sedan satte jag mig upp som en eldgaffel i sängen med näsan sniffande. Det luktade rök. Och ingen vanlig simpel liten cigarettrök utan stickig, vass brandrök silade in genom de små näsborrarna. Jag hade kunnat svära på att det brann mitt i vardagsrummet så stark var lukten. Men det brann varken där eller i trapphuset.
Dagen efter läste jag i tidningen att det brunnit i en källare att par gator bort.
Jag är själv imponerad.
Inget går den förbi.

Morgonstund har guld i mund...

Hur mycket kan man göra om i ett hem?
Jag drömmer om en helgmorgon utan borrljud från grannen.

Jag föreställer mig att de här ovanför bor i en gigantisk schweizerost. Stora och små hål om vartannant. Åtminstone låter det som att det borde vara så.
Varje helg i en evighet har borren gått varm. Han har säkert alla borrar som finns. Träborr, betongborr och finns det något som heter metallborr ligger den också snyggt och pryligt bredvid de andra.

Han har slipmaskiner också, säkert flera olika. Och ett barn som hoppar och skriker. Fast barnet tystnar efter tio.

Jag drömmer om en helgmorgon med fågelkvitter utan nåt litet gnissligt slippapper som överröstar. Den morgonen ska jag gå och köpa mig en trisslott och njuta av mitt nya liv.