Läste med förfäran om de sk mördarsniglarna i landsortstidningen på besök i Skåne. Sniglarna kallas mördare för att det går bärsärkargång och äter allt de kommer över i varenda villaträdgård.
Ja, jag förfärades inte över sniglarna utan av villaägarnas fantasifulla grymhet i sätten att ta kål på nämnda djur.
I rubriken berättar en kvinna som i triumf att hon dödat 31 674 st sniglar sedan 16 mars. Den första var jobbig att klippa i sär, säger hon, men med tiden har hon blommat ut till en fullfjädrad bödel i sin egen trädgård. Hennes favoritvapen är en snigeldödare med rakbladsspets.
Läsarna har också fått skicka in sina bästa tips i sin strävan att bli av med de slemmiga små gynnarna.
Under signaturen "Saltaren" får vi veta att bästa tipset är att hälla salt på dem tills de blir en blöt fläck. Med nackhåren stående rakt ut läser jag vidare om en annan saltmetod. En grop grävs och fylls med salt, snigelstackarna puttas över kanten och när de, och nu citerar jag: "smält färdigt till jello och stelnat av solen dagen efter, så lägger man på jordlocket igen."
Vid det här laget är jag ytterst tveksam om jag överhuvudtaget ska fortsätta läsa. I ren förskräckelse fortsätter jag ändå att läsa om signaturen "den grymme" som lägger ett hundratal sniglar i en påse och låter dem kvävas till döds.
I artikeln diskuterar signaturerna också det befängda i att fundera över huruvida sniglarna har känslor eller ej.
En annan befängd tanke som tycks mig rätt rimlig är att påstå att den villaägare som gjorde ett hål i marken och lät sniglarna lösas upp till jello, har känslor.
Visst kan jag med lätthet sätta mig in i hur det vore att få hela sin odling i trädgården förstörd, men att kalla sniglarna mördare känns väl lite som att kacka i eget bo?
Ja, jag förfärades inte över sniglarna utan av villaägarnas fantasifulla grymhet i sätten att ta kål på nämnda djur.
I rubriken berättar en kvinna som i triumf att hon dödat 31 674 st sniglar sedan 16 mars. Den första var jobbig att klippa i sär, säger hon, men med tiden har hon blommat ut till en fullfjädrad bödel i sin egen trädgård. Hennes favoritvapen är en snigeldödare med rakbladsspets.
Läsarna har också fått skicka in sina bästa tips i sin strävan att bli av med de slemmiga små gynnarna.
Under signaturen "Saltaren" får vi veta att bästa tipset är att hälla salt på dem tills de blir en blöt fläck. Med nackhåren stående rakt ut läser jag vidare om en annan saltmetod. En grop grävs och fylls med salt, snigelstackarna puttas över kanten och när de, och nu citerar jag: "smält färdigt till jello och stelnat av solen dagen efter, så lägger man på jordlocket igen."
Vid det här laget är jag ytterst tveksam om jag överhuvudtaget ska fortsätta läsa. I ren förskräckelse fortsätter jag ändå att läsa om signaturen "den grymme" som lägger ett hundratal sniglar i en påse och låter dem kvävas till döds.
I artikeln diskuterar signaturerna också det befängda i att fundera över huruvida sniglarna har känslor eller ej.
En annan befängd tanke som tycks mig rätt rimlig är att påstå att den villaägare som gjorde ett hål i marken och lät sniglarna lösas upp till jello, har känslor.
Visst kan jag med lätthet sätta mig in i hur det vore att få hela sin odling i trädgården förstörd, men att kalla sniglarna mördare känns väl lite som att kacka i eget bo?
2 comments:
man vill ju inte vara den där killen va, men de heter mördarsniglar för att de äter sina snigelpolare, inte för att de äter trädgårdar.
Ja...allt de kommer över...inkluderar sniglarna ;)
Post a Comment