Kvinnan. Myten. Dolly Parton.

I mitten av sjuttiotalet kom pappa hem från USA med en glödhet Dolly Partonskiva i bagaget. Jag kan fortfarande se den framför mig. En Dolly med sockervaddshår och röd blus. Inte kunde väl jag i min vildaste fantasi tro att jag en dag skulle få se henne.
Men så kom dagen D. Dollydagen. Dagen då jag skulle få svar på om hon verkligen finns på riktigt.

Kvinnan. Myten. Dolly Parton.
Ridån går upp och fram trippar hon. Med en peruk som skulle gjort hela Gustav III:s hov gröna av avund.

Hon finns på riktigt!
Och SOM hon finns sedan!

I glittrig klänning river hon av ett pärlband av örhängen från en karriär som är så lång att det närmast är ett under att Dolly bara är 61 år. Jag har fått för mig att rösten förändras när man blir äldre också. Det klassiska ”kärringvibratot” får sin givna plats och vi känner väl igen det från både Liza Minelli och Siw Malmkvist. Inget ont om det, men det låter ju bättre om Dolly. För Dolly låter som Dolly alltid har gjort. Och Dolly låter som hon alltid kommer att göra.
Icke att förglömma, Dolly ser i det närmaste också ut som hon alltid har gjort. Hon har sina peruker, sina naglar, sin getingmidja och sitt leende. Och det spelar ingen roll hur gärna vi vill se hur hon ser ut under de där fantastiska perukerna, vi kommer aldrig att få det. Och så ska det vara. Precis lagom mystisk för att upprätthålla myten om sig själv. Proffesionell ut i fingerspetsarna.

Dolly Parton kan man lita på. Hon går sin egen väg och har gul byxdress i andra akten. Och det mina vänner är det inte många andra än Dolly som klär i.