Läste om en sommarvikarie på CityMail som helt sonika tröttnade på brevbäraryrket och slängde in en hel bunt med post i en buske.
Brevbärare är annars ett flitigt släkte. De cyklar långt, springer i trappor, lyfter tungt och går upp tidigt. De flesta jag känner, inklusive jag själv, har något sommarlov tagit sig an traktens brev och vykort. Jag minns hur det var. Med ögonlocken hängandes i knävecken intog jag mitt bås klockan sex. Sorterade för glatta livet med P4 på radion i bakgrunden. Jämna nummer, ojämna nummer, gata för gata. Sedan buntades posten ihop med spännband och en hög trillade rakt ner i postväskan på cykeln och resten forslades ut till strategiskt utplacerade postskåp i villaområden.
Min postrunda var ungefär två mil lång. Jag har aldrig haft så biffiga benmuskler som den sommaren. För det mesta var det ändå ett ganska skönt sommarjobb. Jag fick motion, röra mig utomhus och sluta förhållandevis tidigt på dagen, beroende på hur snabbt man trampade sin cykel.
De dagar då regnet strilade över ansiktet och vinden piskade min postväska tillhörde däremot de sämre dagarna. Till dem räknas också dagen då IKEA-katalogen kom. Att dela ut IKEA-katalogen till alla hushåll på en två mil lång cykeltur borde kunna jämföras med äventyraren Göran Kropps prestation att cykla ner til Mount Everest, klättra upp på toppen och sedan cykla hem igen. Åtminstone kändes det fullt jämförbart. De dagarna hatade jag Ingvar Kamprad. Men allt är förlåtet nu.
Med olust minns jag också Kalle Ankatidningarnas små menlösa leksaker som skickades med tidningen. Dessa leksaker som gjorde det omöjligt att få till en helt vanlig hög av den sorterade posten. Tillika de leksaker som gjorde att högen kollapsade när man drog åt spännbandet och man fick börja om från ruta ett igen. Måhända ett nybörjarfel, men ändå.
Det var under dessa dagar med IKEA-kataloger och spöregn i smakfull blandning, som man mycket väl kunde ha tänkt sig att slänga in en hel hög med post i en buske. Men när man som jag skämdes resten av sommaren av att ha lagt fel post två lådor, stannar rebelliska infall bara kvar i fantasin.
Brevbärare är annars ett flitigt släkte. De cyklar långt, springer i trappor, lyfter tungt och går upp tidigt. De flesta jag känner, inklusive jag själv, har något sommarlov tagit sig an traktens brev och vykort. Jag minns hur det var. Med ögonlocken hängandes i knävecken intog jag mitt bås klockan sex. Sorterade för glatta livet med P4 på radion i bakgrunden. Jämna nummer, ojämna nummer, gata för gata. Sedan buntades posten ihop med spännband och en hög trillade rakt ner i postväskan på cykeln och resten forslades ut till strategiskt utplacerade postskåp i villaområden.
Min postrunda var ungefär två mil lång. Jag har aldrig haft så biffiga benmuskler som den sommaren. För det mesta var det ändå ett ganska skönt sommarjobb. Jag fick motion, röra mig utomhus och sluta förhållandevis tidigt på dagen, beroende på hur snabbt man trampade sin cykel.
De dagar då regnet strilade över ansiktet och vinden piskade min postväska tillhörde däremot de sämre dagarna. Till dem räknas också dagen då IKEA-katalogen kom. Att dela ut IKEA-katalogen till alla hushåll på en två mil lång cykeltur borde kunna jämföras med äventyraren Göran Kropps prestation att cykla ner til Mount Everest, klättra upp på toppen och sedan cykla hem igen. Åtminstone kändes det fullt jämförbart. De dagarna hatade jag Ingvar Kamprad. Men allt är förlåtet nu.
Med olust minns jag också Kalle Ankatidningarnas små menlösa leksaker som skickades med tidningen. Dessa leksaker som gjorde det omöjligt att få till en helt vanlig hög av den sorterade posten. Tillika de leksaker som gjorde att högen kollapsade när man drog åt spännbandet och man fick börja om från ruta ett igen. Måhända ett nybörjarfel, men ändå.
Det var under dessa dagar med IKEA-kataloger och spöregn i smakfull blandning, som man mycket väl kunde ha tänkt sig att slänga in en hel hög med post i en buske. Men när man som jag skämdes resten av sommaren av att ha lagt fel post två lådor, stannar rebelliska infall bara kvar i fantasin.
No comments:
Post a Comment