Thursday, March 29, 2007

Netto - en del av Sverige

Folk vet inte vad de går miste om när de sätter upp en skylt som lyder; Ingen reklam tack! För när Nettos reklamblad dimper ner i lådan når veckan sin absoluta höjdpunkt.

Netto, räddaren i nöden!
Där finns allt som man verkligen inte kan förvänta sig att hitta i en mataffär. En vecka i höstas gladde mig särskilt, då var det musikvecka på Netto. Då kunde man slänga upp Aftonbladet, ett paket Stimorol och en mässingstrumpet på bandet. För den klassiska virtuosen blev det istället en professionell fiol i gediget lönnträ som rullade fram med en klase bananer mot kassabiträdet. Som om inte det vore nog. Bland köttfärsen och frukostflingorna låg den nylonsträngade gitarren som om den inte gjort annat.

Netto ÄR räddaren i nöden!

För ett tag sedan passerades vecka tio. Såklart en ny vecka för Netto att sätta guldkant på tillvaron. Denna vecka genomsyrades av temat doktor. Det som faller utanför ramen för detta skulle i så fall vara brandsläckaren med ABC-pulver och den hydrauliska domkraften för endast 129 kr. Den lyfter hela två ton och är dessutom portabel och enkel att förvara.
Men temat under vecka tio är ju trots allt doktor, så låt oss hålla fast vid det.
Var du den som aldrig kom in på läkarlinjen eller hoppade av utan att nå ända fram? Stetoskopet för undersökning av lunga och hjärta får du för bara 59 kr. Missade du biologilektionerna i skolan så kan du också vinna mycket på denna veckas erbjudanden från Netto. Ett 45 cm högt miniskelett i naturfärg pryder sin plats på ditt skrivbord. Men framförallt och icke minst viktig mina vänner, en handmålad anatomimodell med 15 löstagbara delar. Modellen levereras med en bok som med bilder och ord förklarar kroppens olika funktioner. Lärorikt för både barn och vuxna.

Om jag hade fått välja vad som skulle rullat fram till kassörskan vecka tio så skulle det utan tvekan bli; En förpackning Fläskroulad, en påse gifflar, torkad frukt i träbox och en handmålad anatomimodell.

Monday, March 19, 2007

Kvinnan. Myten. Dolly Parton.

I mitten av sjuttiotalet kom pappa hem från USA med en glödhet Dolly Partonskiva i bagaget. Jag kan fortfarande se den framför mig. En Dolly med sockervaddshår och röd blus. Inte kunde väl jag i min vildaste fantasi tro att jag en dag skulle få se henne.
Men så kom dagen D. Dollydagen. Dagen då jag skulle få svar på om hon verkligen finns på riktigt.

Kvinnan. Myten. Dolly Parton.
Ridån går upp och fram trippar hon. Med en peruk som skulle gjort hela Gustav III:s hov gröna av avund.

Hon finns på riktigt!
Och SOM hon finns sedan!

I glittrig klänning river hon av ett pärlband av örhängen från en karriär som är så lång att det närmast är ett under att Dolly bara är 61 år. Jag har fått för mig att rösten förändras när man blir äldre också. Det klassiska ”kärringvibratot” får sin givna plats och vi känner väl igen det från både Liza Minelli och Siw Malmkvist. Inget ont om det, men det låter ju bättre om Dolly. För Dolly låter som Dolly alltid har gjort. Och Dolly låter som hon alltid kommer att göra.
Icke att förglömma, Dolly ser i det närmaste också ut som hon alltid har gjort. Hon har sina peruker, sina naglar, sin getingmidja och sitt leende. Och det spelar ingen roll hur gärna vi vill se hur hon ser ut under de där fantastiska perukerna, vi kommer aldrig att få det. Och så ska det vara. Precis lagom mystisk för att upprätthålla myten om sig själv. Proffesionell ut i fingerspetsarna.

Dolly Parton kan man lita på. Hon går sin egen väg och har gul byxdress i andra akten. Och det mina vänner är det inte många andra än Dolly som klär i.