Digitalsignal...

Att Sverige har gått över till digitalTV är ett välkänt faktum som väl knappast undgått någon. För mig har övergången gått tämligen smidigt. Jag har aldrig behövt sätta mig in i boxar och nya fjärrkontroller. Nej, jag har faktiskt inte ens behövt vara i närheten av en digitalbox. Det har huset skött alldeles på egen hand.

Allt sedan oktober månad har min mor däremot fått brottas med de digitala signalerna. Något som vid flera tillfällen fått henne att stånga pannan blodig. Eftersom jag ser mig som relativt tekniskt bevandrad har jag i svaga stunder tänkt; hur svårt kan det vara att lära sig den nya digitala tekniken så länge man kan läsa sig till hur man ska hantera den? Detta var emellertid något som jag fick äta upp i ett nafs när det var dags att besöka mamma i juletid.

Fyra fjärrkontroller på bordet. Varje manöver måste ske enligt bestämda mönster. Den ena fjärrkontrollen byter kanal, en annan reglerar volymen. Jag blir nästan lite rädd för kontrollerna som ligger där och blänger på mig från TV-bordet. Trycker jag fel kanske både TV och box exploderar och gör slut på varje uns av julefrid och gran. Därför sitter jag kvar och tittar på Uutiset trots att jag inte begriper ett ord av vad som sägs. Jag vågar helt enkelt inte byta kanal. Jag känner mig lika främmande inför den nya digitalTV-tekniken, som mormor är när man nämner Internet.

Full av beundran ser jag mamma hantera fjärkontrollerna som om hon aldrig gjort annat. Som ett fullblodsproffs har hon lärt sig att växla mellan de olika knapparna i ett rasande tempo.
Här har jag mött min överkvinna. Jag erkänner mig besegrad och ber till Gud att jag aldrig behöver släppa en digitalbox över tröskeln till mitt hem.

Jill styr upp...

I hela mitt liv har jag levt med föreställningen att jag har ett hyfsat lokalsinne. På senare tid har jag dock förstått att verkligheten är en helt annan. Numera står det helt klart att mitt lokalsinne knappast kan bedömas vara bättre än en Pärlhönas. Förmodligen är det helt orättvist att dra alla Pärlhönor över en kam, men nu är det redan gjort.

Jag tillhör den skara människor som inte känner igen sig. Som måste åka samma sträcka minst en handfull gånger för att överhuvudtaget ha en rimlig chans att hitta utan karta. Den skara människor som inte har en aning om från vilket håll jag kom efter en kort avstickare i en butik.

För en tid sedan började jag ett arbete där bilkörning ingick som en naturlig del. Bilkörningen var ju en baggis men framförandet av fordonet till rätt plats en helt annan femma. Jag ska inte på något sätt prata bort mitt dåliga lokalsinne, men det faktum att jag varken är född eller uppvuxen i Stockholm gjorde inte vardagen lättare för mig.
Jag kan utan att överdriva påstå att första veckan på jobbet präglades av ont i magen, klump i halsen och ständiga avstickare till diverse bensinstationer för att fråga om vägen. Vissa dagar besöktes ett flertal stationer innan jag svettig av stress nådde målet.
Så här i efterhand förstår jag ju att det var en ren slump att jag faktiskt hann fram till rätt plats i tid. En ren slump.

Efter en vecka på jobbet insåg jag att jag hade två alternativ att välja på. Att säga tack och hej till jobbet, eller att skaffa en GPS. Valet föll på Jill, denna ljuva röst som talar till mig från en liten display vid vindrutan. Hennes röst är så len när hon berättar att jag ska svänga höger i rondellen. Hon styrde upp min vardag och lade sig som en mjuk filt över all magkatarr.
Det finns en del som säger att jag aldrig lär mig att hitta på egen hand om jag alltid litar på Jill. Sådant rinner av mig som vatten på en gås.
Utan Jill är jag sårbar på vägarna.
Jill vill mig väl.
Jill är min livskamrat.

God Jul Jill!