Postmannen cyklar alltid två mil...

Läste om en sommarvikarie på CityMail som helt sonika tröttnade på brevbäraryrket och slängde in en hel bunt med post i en buske.

Brevbärare är annars ett flitigt släkte. De cyklar långt, springer i trappor, lyfter tungt och går upp tidigt. De flesta jag känner, inklusive jag själv, har något sommarlov tagit sig an traktens brev och vykort. Jag minns hur det var. Med ögonlocken hängandes i knävecken intog jag mitt bås klockan sex. Sorterade för glatta livet med P4 på radion i bakgrunden. Jämna nummer, ojämna nummer, gata för gata. Sedan buntades posten ihop med spännband och en hög trillade rakt ner i postväskan på cykeln och resten forslades ut till strategiskt utplacerade postskåp i villaområden.

Min postrunda var ungefär två mil lång. Jag har aldrig haft så biffiga benmuskler som den sommaren. För det mesta var det ändå ett ganska skönt sommarjobb. Jag fick motion, röra mig utomhus och sluta förhållandevis tidigt på dagen, beroende på hur snabbt man trampade sin cykel.
De dagar då regnet strilade över ansiktet och vinden piskade min postväska tillhörde däremot de sämre dagarna. Till dem räknas också dagen då IKEA-katalogen kom. Att dela ut IKEA-katalogen till alla hushåll på en två mil lång cykeltur borde kunna jämföras med äventyraren Göran Kropps prestation att cykla ner til Mount Everest, klättra upp på toppen och sedan cykla hem igen. Åtminstone kändes det fullt jämförbart. De dagarna hatade jag Ingvar Kamprad. Men allt är förlåtet nu.
Med olust minns jag också Kalle Ankatidningarnas små menlösa leksaker som skickades med tidningen. Dessa leksaker som gjorde det omöjligt att få till en helt vanlig hög av den sorterade posten. Tillika de leksaker som gjorde att högen kollapsade när man drog åt spännbandet och man fick börja om från ruta ett igen. Måhända ett nybörjarfel, men ändå.

Det var under dessa dagar med IKEA-kataloger och spöregn i smakfull blandning, som man mycket väl kunde ha tänkt sig att slänga in en hel hög med post i en buske. Men när man som jag skämdes resten av sommaren av att ha lagt fel post två lådor, stannar rebelliska infall bara kvar i fantasin.

En turkos skrivbordslampa...

Att gå på loppmarknad i Skåne är ungefär som julruschen på NK i Stockholm.
Folk kommer från när och fjärran och samhällen som annars bara befolkas av några tusen berikas till det dubbla. Det köas utanför grindarna och när startskottet går springer folk omkull varandra i sin strävan att hitta just sitt loppisfynd. Regnet öser ner, men inget kan hindra någon som verkligen har bestämt sig.

Om du aldrig upplevt en loppis i Skåne kan jag å det varmaste rekommendera detta skådespel.
Vuxna män och kvinnor tävlar springandes med håret som en flagga om att nappa åt sig de bästa sakerna. En femma för en mugg, en tia för några tallrikar och en tjuga för en turkos skrivbordslampa.
Populärast i år var utan tvekan gräsklipparna. En skock män samlades omedelbart i ring runt dem och började provdra i startsnöret. Själv tänker jag att det finns en anledning till att gräsklipparen hamnade på loppis.
I ösregnet finns även en elektronikavdelning. Stora, bulliga TV-apparater står uppställda med regnet strilandes på glasrutan. Att köpa en TV i regnet och tro att den ska fungera är väl ungefär som att hoppa från tian på Eriksdalsbadet med en solstickan brinnandes i handen och tro att den fortfarande ska brinna fint när man kravlat sig upp på bassängkanten.

Men det viktigaste är kanske inte att allt ska fungera, utan att man får tillfälle att nappa åt sig något mitt framför ögonen på grannen som spetsat in sig på samma sak.
Att få tillfälle att använda lite internationellt köpbeteende på hemmaplan. Bjuda för lågt och pruta, sedan rata med snöprig min om det blir för dyrt. Få leva ut bazar-varelsen inom sig, den varelse som alla bär på djupt där inne. Skillnaden är bara att de som trängs på NK i julruschen inte vill låtsas om att den finns.

Fett med lyx...

- En Vesuvio tack.
- Det blir 52 kr.

Ja så kan det låta när man tappat sin karaktär och kliver in på en pizzeria någonstans i Sverige. Man blir nästan lite sur om pizzan kostar över 60 kronorsstrecket. Inte nog med att man förlorat sin karaktär, det är dyrt också.

Då har man ännu inte stött på superlyxpizzan som fanns på plats i Båstad under tennisveckan. Kobebiff, hummer, anklever och vit albatryffel på ordinär pizzabotten, 25 000 kr varken mer eller mindre, jo jag tackar ja.
I två dagar stod pizzabagaren Sacha Rajkovic på plats för att locka stekare att falla för frestelsen.
Men varken stekare eller infödda Båstadsbor nappade. Folk vallfärdade till Pepes Bodega strax bredvid men ingen ville sätta tänderna i 25 000 kr pizzan.
- Jag förstår inte varför det inte var någon som köpte den, säger han.

Vad har man för syn på dessa människor som vallfärdar till Bjärehalvön för att konsumera litervis med champagne och extra strong frisyrgelé till håret? Vad är det för folk som åker till Båstad under tennisveckan egentligen? Och framförallt, hur mycket överensstämmer synen på dem med verkligheten? Är det människor som peakade i högstadiet och som vuxna gör de sig intressanta med en burk hårgelé och bubbelvatten? Kan det verkligen vara så?

Ett stort öra på en krogtoalett hörde följande konversation utspelas;
- Var du i Båstad någonting under veckan?
- Ja alltså det var ju helt fantastiskt! Det var den roligaste veckan jag har haft i hela mitt liv. Det var sjukt sköna fester...och Ulf Ekberg var ju där också.

Kanske hade pizzabagaren ändå rätt i att det var konstigt att ingen av dem köpte pizzan. Ulf Ekberg kunde väl åtminstone köpt den, om inte annat för att få lite publicitet så här på gamla dar.

sniglar som mördar...

Läste med förfäran om de sk mördarsniglarna i landsortstidningen på besök i Skåne. Sniglarna kallas mördare för att det går bärsärkargång och äter allt de kommer över i varenda villaträdgård.
Ja, jag förfärades inte över sniglarna utan av villaägarnas fantasifulla grymhet i sätten att ta kål på nämnda djur.

I rubriken berättar en kvinna som i triumf att hon dödat 31 674 st sniglar sedan 16 mars. Den första var jobbig att klippa i sär, säger hon, men med tiden har hon blommat ut till en fullfjädrad bödel i sin egen trädgård. Hennes favoritvapen är en snigeldödare med rakbladsspets.

Läsarna har också fått skicka in sina bästa tips i sin strävan att bli av med de slemmiga små gynnarna.
Under signaturen "Saltaren" får vi veta att bästa tipset är att hälla salt på dem tills de blir en blöt fläck. Med nackhåren stående rakt ut läser jag vidare om en annan saltmetod. En grop grävs och fylls med salt, snigelstackarna puttas över kanten och när de, och nu citerar jag: "smält färdigt till jello och stelnat av solen dagen efter, så lägger man på jordlocket igen."
Vid det här laget är jag ytterst tveksam om jag överhuvudtaget ska fortsätta läsa. I ren förskräckelse fortsätter jag ändå att läsa om signaturen "den grymme" som lägger ett hundratal sniglar i en påse och låter dem kvävas till döds.

I artikeln diskuterar signaturerna också det befängda i att fundera över huruvida sniglarna har känslor eller ej.
En annan befängd tanke som tycks mig rätt rimlig är att påstå att den villaägare som gjorde ett hål i marken och lät sniglarna lösas upp till jello, har känslor.

Visst kan jag med lätthet sätta mig in i hur det vore att få hela sin odling i trädgården förstörd, men att kalla sniglarna mördare känns väl lite som att kacka i eget bo?

Det månlösa Grekland

Det finns saker man lär sig redan i förskolan. Som att himlen rymmer en styck sol och en styck måne. Såvida inte himlen täcks av moln ser man solen på dagen och månen på natten. Är sommarstugan belägen väldigt långt norr ut bländar solstrålarna både dig och månen även på nattkröken.
Det är vad jag har lärt mig. Det är lika med sanningen.

Solen är gul och månen är vit. Solen är varm och månen är kyligare.
Så står det skrivet. Det är min sanning.

Ingen lärde någonsin mig att Grekland saknar måne.
De har en sjuhelvetes sol som steker på sommaren. Tzatziki som kan döda vilken fluga som helst. Fetaostar i långa rader. Ett avloppssystem smalt som en blyertspenna. Men ingen måne.

Var är månen i Grekland?
Har du någonsin sett den? Himlen är svart som en säck och har stjärnor i miljoner som tittar tillbaka på dig. Men mångubben är borta.
Kanske har han tröttnat på att lysa på alla de turister som bara gapar efter solen? Kanske är han en orutinerad solbadare med blåsor över hela kroppen och frossa under täcket, som helt enkelt glömde att stiga upp lagom till solnedgången? Kanske har han skrumpnat ihop under Ted Gärdestad som suttit på honom sedan sjuttiotalet?

Grekland saknar måne.
Jag saknade den.