Gissa mitt yrke

Det fanns en tid då dokusåporna översvämmande varenda tv-tablå. Varje kanal med självinsikt hade sin alldeles egen, högst unika dokusåpadröm på bästa sändningstid.

Tiderna förändras. Livet går vidrare för både Linda Rosing och Robinson-Robban, även om det är svårt att tro. En ny era har tagit vid. En era som inte helt självständigt vågat ta klivet från dokusåpan, men som ändå markerat revir och lagt tyngdvikten på yrkesverksamma människor utan ambition att frottera sig med kändisar på stureplan.

Vi svenskar har en förmåga att identifiera oss via vårt yrke. I samma andetag som vi ber om någons namn vill vi också veta vad han eller hon sysslar med en vardag kl halv tre. En liten ettikett att fästa på den nyvunna vännens panna. Därför känns det också fullständigt naturligt att våra tv-tablåer idag istället invaderas av program där man fokuserar helt och hållet på just denna ettikett skriven i pannan.

Sjukhuset får sägas vara lightvarianten av denna genre, medan Kustbevakarna verkligen trillar ner i facket för yrkesspecifika program. En serie som blev så populär att den gjordes i både göteborgsk och stockholmsk tappning.
Korrespondenterna var programmet som gav tittaren insyn i korrarnas vardag. Inte minst en efterlängtad möjlighet att se Folke Rydén på ett sätt som vi aldrig sett honom förut.
I Stridspiloterna fick vi se svenska män bli blåa i ansiktet under G-kraftsmätningar i en modern variant av Top Gun.
Ingen har väl missat teasern för Barnmorskorna som drar igång i slutet av mars på SVT. En ny serie om, citat: "livets stora och små mirakel."

Jag är förmodligen inte den enda som funderar över vilka yrkeskategorier som står näst på tur att få briljera i etern. Astronauterna? Programmet som helt och hållet skulle genomsyras av Christer Fuglesangs mödosamma väg mot rymden. I och utanför rymddräkten.

Mattanterna skulle åtminstone vara ett program som intresserar mig. Kanske skulle man äntligen få en förklaring till varför tyngdlagen drabbat just denna yrkeskatagori ovanligt hårt. Från lökhack till färdig kalops.

Frisörerna

Kassörskorna

Listan kan göras oändlig. Kanske kan programmakarna få till en extra twist genom att trolla in Linda Rosing och Robinson-Robban i någon yrkeskategori. Förmodligen en given tittarsuccé.

Kan man tävla i allt?

Facebook. Ännu en community. Ytterligare något att bli slav under. Trettio plussarnas motsvarighet till Lunarstorm.
Här får vi chansen att bli som barn på nytt när vi briljerar i frågesport om barnprogram från åttiotalet och svarar på quizz som genererar vår verkliga ålder.
På facebook kan du leta upp bänkkamraten från ettan lika lätt som du håller koll på kollegan eller exet. Måhända en hårfin gräns mellan cyberrymden och verkligheten.

- Min pappa ska slå rekord i antal vänner på facebook, hörde jag en pojke säga häromdagen.
Plötsligt vet man inte om man ska skratta eller gråta. Slå rekord i antalet vänner på facebook? Är det något man gör i protest för att man alltid valdes sist till fotbollslaget på gympan?
Det kanske är på sin plats att önska hjärtligt lycka till också. Det kan ju knappast vara en enkel match att få runt 30 miljoner medlemmar att tacka ja, om det nu är det som är målet?

Tappar inte den här sortens nätgemenskap sin forna glans och syfte om man lägger till allt som kommer i ens väg? Vad är meningen? Vem tävlar man mot? Är det någon annan som tävlar? Hur vet man att man vunnit?

Undrar om pappan själv vet svaren.

Tvättstugan – Dödens väntrum

Jag tillhör dem som får gå en liten promenad för att komma till tvättstugan. Det är ingen hike det är fråga om, men en promenad tillräckligt lång för att avskräcka lite från att tvätta. Lyckligtvis har det ännu inte avskräckt mig helt.
Jag skulle egentligen hellre vilja kalla vår tvättstuga för tvättinrättning. Ett stort antal maskiner och torkskåp turas om att göra folks vardag lite renare.

På stolar runt om i lokalen sitter äldre damer och liksom bidar sin tid. Väntar på sin tvätt. Vad vet jag, de kanske vaktar den. En del med en välläst Allers i handen, men de flesta sitter tomhänta. De iakttar mig när jag stoppar in min tvätt i maskinen. Iakttar mig när jag plockar ur den.

Jag tycker inte om det.

I ärlighetens namn tror jag väl knappast att någon skulle lägga större vikt vid att bry sig om min smutstvätt. Men jag vill jobba ifred med den.

Alla dessa damer men ingen som pratar. Tvättstugan skulle kunna vara en mötesplats. Veckans höjdpunkt där gammalt och nytt avhandlas. Men här är det tyst, åtminstone så tyst det kan bli i en tvättinrättning.

Jag lämnar dem en stund. När jag återkommer är det som att tiden stått stilla. Alla sitter kvar på sin plats, med samma tomma blick.

Snart blir jag varse att någon form av aktivitet trots allt har ägt rum under denna timma. Min torktumlare är tom. Jag vet inte varför jag har behov av att jobba ifred med min tvätt, men jag vill det. Jag vill jobba ifred med min tvätt.
Jag vill inte att en finlandssvensk dam med stentvättade jeans ska ha plockat ut mina underkläder ur tumlaren med förklaringen:
- Den hade stått stilla en timma så jag plockade ur dina kläder, för där i gjorde de ju ingen nytta längre.

Jag vet inte vad hon förväntade sig att mina kläder skulle göra för nytta i tumlaren. Jag vet bara att hon förmodligen inte ställer samma krav på sina egna kläder.