Rekordroligt

När jag var liten älskade jag Guinness rekordbok. Jag läste den från pärm till pärm om och om igen. Fascinerades av de svartvita bilderna på världens längsta man och hans kvinnliga motsvarighet. För att inte tala om bilden på världens största morot. 1980 års upplaga i orange står fortfarande i min bokhylla, med pärmar som är både limmade och tejpade.

2007 ser Guinness Rekordbok något annorlunda ut. Pärmarna är blå med någon form av silvrigt hologram på framsidan. Sidorna är självklart i färg och rekorden minst sagt spektakulära. Annat var det 1980, då kunde det räcka med att ha förstorade binjurar för att hamna mellan Guinness pärmar.
Idag verkar det krävas mer än så. Under rubriken Body and Beautiful kan man skåda världens största pann-implantat. Under samma rubrik finner man den högsta Mohikanfrisyren. Och vad gör folk inte för att hamna i denna eftertraktade bok?
Idag läste jag att frisören Oren Orkabi passat på att klippa håret på Sharon Har Noi under ett frifall på 4000 meters höjd. Undrar vilken frisyr Sharon Har Noi fick. Och hur gör man för att bräcka rekordet? Måste man ta med rakkniv och lödder på 4500 meters höjd?

Eine kleine vårbudget

Jag såg en blänkare på TV om att höginkomsttagare är de som tjänar mest på regeringens förslag i vårbudgeten.

Man blir ju inte jätteförvånad.

De flesta misstänkte nog att det var så, men det är alltid lite extra härligt att få det svart på vitt. Riksdagens utredningstjänst, som förövrigt heter RUT, låg bakom detta svarta på vita. Och vad kom då Rut fram till mer konkret? Kort och koncist och rakt översatt betyder det;
Att de som tjänar mest är dem som gynnas mest. Skattesänkningar för alla de som har förmögenhet och kapital.
Ett mycket blygsamt krav vore kanske då att finansieringen också skulle ske utifrån dessa specifika grupper. Att Pierre i Djursholm med miljoninkomst och pool i villan var en av dem som finasierade detta spektakel. Men alla ska vara med och betala. Även lilla Hulda med en pension på drygt sex tusen ska lägga sina slantar.
I förlängningen en ganska haltande inkomstfördelningspolitik kan man tycka.
Man blir ju inte jätteförvånad.

Alltså.
Den del av befolkningen som tjänar 0 - 197 900 kr får 12% av förbättringarna i vårbudgeten.
Tjänar man 197 901 kr - 301 600 kr får man 19% av förbättringarna.
Sitter man och trycker på 301 601 kr – 434 700 kr per år tilldelas man 21% av förbättringarna av den totala kakan i vårbudgeten.
Över dem som alltså tjänar mest, 434 701 kr eller mer, regnar inte mindre än 47% av de totala förbättringarna mina damer och herrar. För det är väl så man tilltalar överklassen?

Den klump av människor som sitter med högst årsinkomst och alltså får 47% av förbättringarna i vårbudgeten utgörs av 10 % av befolkningen.

Och Anders Borg tillbakavisar kritiken.
- Sverige är ett land med små klyftor och vi vill arbeta för att de ska bli mindre, säger han.

Jag vet inte om jag är den enda som tycker att det här kanske inte är riktigt rätt sätt att angripa klyftorna i Konungariket Sverige.

Nu är båset tomt.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Är det inte så man säger?
DN jag saknar dig.
Du som låg i högar i hallen eftersom man aldrig hann läsa. Visserligen saknar jag inte högarna i hallen speciellt mycket, men det var allt lite hemtrevligt att ha dig hos mig.
Lite Kulturdelen till morgonkaffet. Lite TV-tidning på soffbordet. Dina olika delar hade sin givna plats. Utom Motordelen då, som hängdes direkt på stolsryggen och glömdes bort. Okej, Ekonomidelen låg också alltid ensam kvar, helt oläst. Men det var i alla fall en del man borde intresserat sig lite för.
Hade man riktig, riktig tur fanns det en resedel på helgen ockå. Den kunde man bläddra i och drömma sig bort.

Just min DN var faktiskt så eftertraktad att någon en morgon hade tagit sig an mitt exemplar och läst den till sitt morgonkaffe. Lagom till lunch var den dock tillbakalämnad.
Hygglo.
Alla delar fanns kvar. Till och med Ekonomidelen, obetydligt tummad.

Nu är jag lämnad åt DN på nätet. Det är inte alls samma sak. Undrar om snyltläsaren här i trappen också saknar dig?

En mygga. Ett liv.

Upptäcktsresande beskrev det som rök från vattnet. Och på långt håll kunde man verkligen tro att det var rök som steg upp från vattenytan när Malawi-myggan svärmade.

Såg Planet Earth härförleden och fascinerades av denna lilla oansenliga varelse. Om jag nu inte minns fel så hette den alltså Malawi-myggan. Ingen hade ens orkat att ge den ett ordentligt namn, den fick heta som stället den fanns på. Det fick duga.

I miljontals svärmade de. Kanske miljarder Malawi-myggor steg som en rök upp ur det blå, likt en älva på vattenytan. Nästan lite magiskt var det att se.
Och allt detta bara för att lägga ett ägg och sedan dö.
Snacka om att fånga dagen.

De levde bara för att lägga ett ägg och sedan möta döden. Kommande generation likaså. Ett ägg och sedan dö.
Vilket liv. Inte nog med att det är förfärligt kort, det måste ju också vara oerhört tråkigt att snurra omkring där ovanför vattnet hela sitt liv och sedan falla död ner.

Men vad vet jag. För Malawi-myggan som inte har något annat att jämföra med är det livet på en pinne. Surra runt med polarna och föröka sig. Det är inte kattskit.

Inga större bekymmer kan man tänka. Ingen taskig ekonomi. Inga problem med bostadskön. Inga CSN-lån som ligger och skaver. Förmodligen inga kärleksproblem i större skala. Inga strumpor som försvinner i tvätten. Ingen disk som ligger i högar. Inget damm i hörnen. Troligtvis inga parkeringsböter eller pälsängrar i garderoben.
Bara surra runt med polarna och föröka sig.
Frågan är om det inte är det livet man skulle önska sig om man fick leva igen.

Telefonkö i all ära...

Knappen för senast slagna nummer är den i särklass bästa knappen om man vill komma i kontakt med sin vårdcentral under deras telefontid. På en timma ska de beta av alla sjuklingar i din kommun. En timma har man på sig.
Upptagetton vet man ju hur den låter. När man ringer till sin vårdcentral på telefontiden får man också lära sig hur tonen som betyder att du inte ens kommer fram på linjen, låter. Mycket snarlik upptaget fast med kortare toner.
Det är nu man under en timmas tid trycker på återuppringningsknappen. Oj vad man trycker.
När en timma har gått är telefontiden är slut och man får snällt återkomma imorgon. Nästa dag. Nytt försök. Samma visa.
På det igen bara, för tredje dagen i rad. Som av ett under kommer jag fram redan efter tio minuter! Damen i luren låter mig dock förstå att alla akuttider är slut och min husläkare är på semester.
Jag tror hon är lite sur också.
- Ring imorgon igen, säger hon och avslutar.
Fjärde dagen går på ren rutin. Jag har ganska låga förväntningar. Kanske är det just därför jag kommer fram nästan genast. Och hon är inte sur. Hon är Marie och jag är säker på att hon bryr sig genuint om hur jag mår.

En explosion av barn

Det kan inte bara vara jag som ser barnvagnar och små knattar överallt. Stockholm har exploderat av barn. Alla har barn och har man inga vill man ha. Eller så är det på gång.

Själv har jag kommit upp i den åldern då folk börjar förvänta sig att det snart borde vara dax. Det kanske till och med kan vara befogat med ett höjt ögonbryn när jag säger att jag inte har några.
Var och varannan av mina vänner har skaffat sig en liten eller två. Häromdagen fick jag nöjet att umgås med två av de där små liven. Tvillingar och söta som socker. Inte så talföra ännu men desto gladare i gruset i Nytorgsparken.
Tänk att man kan vara så fullständigt överlycklig över att bara få stå och se på när syrran kryper iväg över gruset med ett litet moln av damm efter sig.

Att man också så tålmodigt och koncentrerat kan ägna flera minuter på ett café åt att riva sönder en servett till confetti.

Det ska jag ha i åtanke nästa gång jag gnäller över en sten i skon.