Kan man tävla i allt?

Facebook. Ännu en community. Ytterligare något att bli slav under. Trettio plussarnas motsvarighet till Lunarstorm.
Här får vi chansen att bli som barn på nytt när vi briljerar i frågesport om barnprogram från åttiotalet och svarar på quizz som genererar vår verkliga ålder.
På facebook kan du leta upp bänkkamraten från ettan lika lätt som du håller koll på kollegan eller exet. Måhända en hårfin gräns mellan cyberrymden och verkligheten.

- Min pappa ska slå rekord i antal vänner på facebook, hörde jag en pojke säga häromdagen.
Plötsligt vet man inte om man ska skratta eller gråta. Slå rekord i antalet vänner på facebook? Är det något man gör i protest för att man alltid valdes sist till fotbollslaget på gympan?
Det kanske är på sin plats att önska hjärtligt lycka till också. Det kan ju knappast vara en enkel match att få runt 30 miljoner medlemmar att tacka ja, om det nu är det som är målet?

Tappar inte den här sortens nätgemenskap sin forna glans och syfte om man lägger till allt som kommer i ens väg? Vad är meningen? Vem tävlar man mot? Är det någon annan som tävlar? Hur vet man att man vunnit?

Undrar om pappan själv vet svaren.

Tvättstugan – Dödens väntrum

Jag tillhör dem som får gå en liten promenad för att komma till tvättstugan. Det är ingen hike det är fråga om, men en promenad tillräckligt lång för att avskräcka lite från att tvätta. Lyckligtvis har det ännu inte avskräckt mig helt.
Jag skulle egentligen hellre vilja kalla vår tvättstuga för tvättinrättning. Ett stort antal maskiner och torkskåp turas om att göra folks vardag lite renare.

På stolar runt om i lokalen sitter äldre damer och liksom bidar sin tid. Väntar på sin tvätt. Vad vet jag, de kanske vaktar den. En del med en välläst Allers i handen, men de flesta sitter tomhänta. De iakttar mig när jag stoppar in min tvätt i maskinen. Iakttar mig när jag plockar ur den.

Jag tycker inte om det.

I ärlighetens namn tror jag väl knappast att någon skulle lägga större vikt vid att bry sig om min smutstvätt. Men jag vill jobba ifred med den.

Alla dessa damer men ingen som pratar. Tvättstugan skulle kunna vara en mötesplats. Veckans höjdpunkt där gammalt och nytt avhandlas. Men här är det tyst, åtminstone så tyst det kan bli i en tvättinrättning.

Jag lämnar dem en stund. När jag återkommer är det som att tiden stått stilla. Alla sitter kvar på sin plats, med samma tomma blick.

Snart blir jag varse att någon form av aktivitet trots allt har ägt rum under denna timma. Min torktumlare är tom. Jag vet inte varför jag har behov av att jobba ifred med min tvätt, men jag vill det. Jag vill jobba ifred med min tvätt.
Jag vill inte att en finlandssvensk dam med stentvättade jeans ska ha plockat ut mina underkläder ur tumlaren med förklaringen:
- Den hade stått stilla en timma så jag plockade ur dina kläder, för där i gjorde de ju ingen nytta längre.

Jag vet inte vad hon förväntade sig att mina kläder skulle göra för nytta i tumlaren. Jag vet bara att hon förmodligen inte ställer samma krav på sina egna kläder.