Det månlösa Grekland

Det finns saker man lär sig redan i förskolan. Som att himlen rymmer en styck sol och en styck måne. Såvida inte himlen täcks av moln ser man solen på dagen och månen på natten. Är sommarstugan belägen väldigt långt norr ut bländar solstrålarna både dig och månen även på nattkröken.
Det är vad jag har lärt mig. Det är lika med sanningen.

Solen är gul och månen är vit. Solen är varm och månen är kyligare.
Så står det skrivet. Det är min sanning.

Ingen lärde någonsin mig att Grekland saknar måne.
De har en sjuhelvetes sol som steker på sommaren. Tzatziki som kan döda vilken fluga som helst. Fetaostar i långa rader. Ett avloppssystem smalt som en blyertspenna. Men ingen måne.

Var är månen i Grekland?
Har du någonsin sett den? Himlen är svart som en säck och har stjärnor i miljoner som tittar tillbaka på dig. Men mångubben är borta.
Kanske har han tröttnat på att lysa på alla de turister som bara gapar efter solen? Kanske är han en orutinerad solbadare med blåsor över hela kroppen och frossa under täcket, som helt enkelt glömde att stiga upp lagom till solnedgången? Kanske har han skrumpnat ihop under Ted Gärdestad som suttit på honom sedan sjuttiotalet?

Grekland saknar måne.
Jag saknade den.